Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

142
som kommer att hålla sig till den, kosta vad det kosta vill.
General Ely återvänder till franska ambassaden, alarmerar konseljpresidenten med ett hemligt
telegram och bereder sig att återvända till den kyliga och fuktiga våren i Paris. I Ile-de-Frances
skogar hör man de första gökarna. General Ely förföljs av tankar som kommer honom att mer än
någonsin påminna om kommendören i Don Juan och som ger det askgråa ansiktet ett uttryck av
oro för kommande katastrofer. De B 29-or som amiral Radford har föreslagit honom är nämligen
det officiella, lätt genomskådade täcknamnet för en operation med syfte att betvinga vietminhstyrkorna
i Dien Bien Phu med atombomber, samma fruktansvärda vapen som tio år tidigare
tvingade Japan på knä. Operationen har ännu inte fått något namn, och general Ely vet inte att
han återvänder till Paris med en gam sittande på sin axel.
Den 25 mars 1954
Underlöjtnant Thélot sitter i sin grop och avslutar ett brev till sin bror: ”Kanonerna spyr inte
längre ut så många granater, och de har dragit sig högre upp i bergen, men vi har vietsoldaterna
alldeles nära oss i kitteldalen. Alltemellanåt får jag syn på några av dem i min kikare. De har
ännu inte gjort några trevare mot vår stödjepunkt, men de har krupit fram och placerat ut flygblad
i taggtrådshindren. Skriv till mig under fältpostnummer 54 640. Breven kommer nog fram, posten
följer oss alltid och överallt, den fälls till oss tillsammans med provianten. Lugna föräldrarna.
Andan kan inte vara bättre än den är. Jag omfamnar er alla av hela mitt hjärta.” New York Times
publicerar över fem spalter fotografier av kämparna i Dien Bien Phu och en artikel om överste de
Castries, ”hjälten från Indokina, aristokrat och obetvinglig krigare”.
När mörkret faller på infinner sig Bigeard i stabens skyddsrum dit Castries har kallat honom. Han
är på dåligt humör och svingar fortfarande den grova påken som han stöder sig på när han går.
Innan han gick över floden klädde han hastigt av sig, kastade sig i vattnet mitt i granatregnet och
tvättade sig för att ge de sina ett exempel. Hos honom dör man ren och nyrakad. Sedan han
etablerade sig i Eliane 4 har han tvingat sitt folk att använda hacka och spade.
När han kommer in till Castries slår han ihop klackarna och hälsar stramt, djungelmössans långa
skärm har han dragit ner på näsan.
”Min käre Bruno, nu måste du ge dig ut och leta efter Vietminhs luftvärn väster om lägret”, säger
Castries.
”När då?”
”I morgon. Ta med dig allt vad du behöver, se till att det smäller ordentligt. Du har fria händer.”
Castries visar på kartan byarna Ban Ban och Ban Ong Pet, två och en halv kilometer från
stabsplatsen.
Varför skulle man förneka att Castries imponerar på Bigeard? Denne cyniske aristokrat som
härstammar från en lång rad av marskalkar av Frankrike kan begära vad som helst av
lyckoriddaren Bigeard. Castries har ett sätt att ta emot sina underordnade, att tala, att smickra
eller förolämpa som imponerar på honom.Bigeard har klart för sig att Castries inte är en chef som
föregår med personligt exempel eller framtvingar segern, men ändå kan han inte låta bli att tycka
om honom. Castries förtrolighet och vänskap för denne son till en liten järnvägstjänsteman, hans
glans, hans högdragenhet och hans elegans har slutgiltigt erövrat Bigeard. I ett senare skede,
under motgångens svartaste dagar, är det Bigeard som tystar hånskratten och tvingar sina
kamrater att visa Castries en respekt som de inte känner. Castries kan tillåta sig allt, för Bigeard
förblir han fursten av Guds nåde även om han har förlorat allt som skapade hans prestige och
legenderna kring honom. Det som Bigeard främst uppskattar hos Castries, är att denne alltid