Det gröna infernot - Slaget om Dien Bien Phu - Marxistarkiv

avinerna och som nu träffas av solens första strålar. Generalerna ruskar på huvudet.
28
Dakotan fortsätter på samma kurs mot kinesiska gränsen och girar några minuter senare
sextiofem grader i sydvästlig riktning mot den dal som i vida slingor söker sig ner mot Mekong.
Klockan 06.30 får Cogny i sitt residens vid stranden av Lilla sjön den dechiffrerade texten till det
telegram som skickades från flygplanet till citadellet i Hanoi: ”Dimman över Dien Bien Phu på
väg att lätta.”
Gilles lutar sig med bister min tillbaka i stolen och stöder hakan mot handflatan. Ett år tidigare
satt han instängd i det befästa lägret Na San och tillbragte nätterna med att vänta på
vietminhanfallen. Från den tiden minns jag hans marmoransikte som ibland blixtrade till och hans
tunga kropp som rörde sig oroligt i sin jordhåla och som han under tillfälliga men av
telefonringningar ständigt avbrutna stunder av lugn sträckte ut på en fältsäng. Officerare och
sekreterare lyfte upp filtarna som tjänstgjorde som draperier och placerade dokument på bordet
där en klocka glänste bredvid operationskartorna. Ett sorl av röster och skrivmaskinsknatter
trängde in genom de med halmmattor täckta väggarna och de med trädstammar stöttade taken. De
elektriska lamporna brann dag och natt. Allt emellanåt sipprade lite av den röda jorden ner genom
takspringorna.
Han hade klarat sig ur det, den gode Gilles, och vunnit sina brigadgeneralsstjärnor i utkanterna av
denna jättelika fälla som lika väl hade kunnat krossa honom om den slöt sig om honom. Fienden
hade slagit pannorna blodiga mot hans försvarsverk, men hotet om ett allmänt anfall svävade
ständigt över den inneslutna platsen. Gilles visste mycket väl att om Vietminh hade velat och
varit beredd att betala priset, skulle han ha blivit förintad. Och dessutom var han inte förtjust i
detta mullvadssamhälle ur vilket man inte kunde komma upp i dagsljuset utan att utsätta sig för
fiendens eld. Hans käraste sysselsättning var att slänga ut bataljoner från Dakotaplanen, att kasta
sig över en fiende som inte väntade honom, att hugga denne fiende sönder och samman och sedan
snabbt och i fullt dagsljus återvända i sina spår efter en väl utförd operation. Så snart Vietminh
drog sig tillbaka, bad han om att bli avlöst.
Sedan hade han emellertid dragits fram i rampljuset igen för att leda operation ”Castor”. Skulle
han göra om Na San där så många elitförband hade bundits utan att kunna utnyttja sin rörlighet,
där all försörjning måste regna ner från himlen, men den här gången på dubbelt så långt avstånd
från baserna? I Gilles ställning inskränker man sig till att tjäna den högsta ledningens syftemål
och att utföra givna order. Han kommer alltså att landsätta sina styrkor, skaffa sig fotfäste på
marken, och därpå kommer han att överlåta befälet åt någon annan, ty hans hälsa har på senare tid
gett anledning till bekymmer. Han har fått löfte om att denna önskan skall respekteras.
När Dakotan återigen närmar sig söderifrån har dimman nästan lättat och ligger nu i långa smala
band längs bergssluttningarna. På sina ställen kan man redan urskilja det gula och gråa nätverket
av risodlingar i Dien Bien Phu. Rök stiger upp från byarna, solen står högt på himlen. En plötslig
och kraftig vindstöt från Kina skingrar slutgiltigt det gråa molntäcket som under de två senaste
dagarna har legat över höglandet. Piloten girar undan igen och saktar farten.
Klockan 07.20, eller 00.20 i Paris, framkallar det korta meddelande som general Cogny tar emot
och skickar vidare en livlig verksamhet. Förbandscheferna har först två dagar tidigare blivit
underrättade om destinationen och uppgiften. Och det är först under flygplanens vingar som de
alltsedan småtimmarna samlade deltagarna får veta vart de är på väg, och hur manövern skall
utföras. Därpå ges order om ilastning.
Klockan 08.15 startar de första planen. Det är kallt. Ett sextiotal Dakotaplan som har stått i
beredskap de tre senaste dygnen lyfter ett och ett och samlas sedan i grupper om tre med nosarna