Var trogen i allt - Doria

tiden. Slutligen fi nns det verser som bara kommenterar sin placering,
vare sig den är i början, mitten eller slutet, och på det sättet sällar sig till
traditionen med att kommentera sin inskrift:
Här är mitten tack för
titten i ditt käcka poesi
(1930)
Följande vers kan skrivas sist i boken, och se ut som nedan, eller mitt
i boken, och då formuleras efter denna förutsättning.
Sist i boken vill jag pränta,
att du är en duktig jänta.
(1920–1980)
Formen ger sättet att skriva på, inskrifterna görs efter ett bestämt
mönster. Upplysningen, eller kanske snarare komplimangen om att
någon är en duktig jänta har ingenting att göra med var i boken man
skriver. Det är genrens regler som ger mönster för hur en vers kan utformas.
Genom att skriva på insidan av pärmen kan man försäkra sig
om att inte bli bortriven, med fl it eller i misstag:
Det som uppå
pärmen skrivs går ej bort fast
bladen rivs.
(1940)
Återigen en vers som kommenterar bruket av minnesboken. Kanske
är det rädslan för att ens inskrift skall bli utriven med fl it som speglas.
Den man blivit osams med kan man radera ur sin bekantskapskrets
genom att riva ut dennas inskrift i minnesboken, eller klistra ihop två
sidor. Det förekommer också att ägaren reserverar plats för skribenter.
Ibland kan det bara stå ”upptaget” med blyerts och då har ingen vågat
skriva där, eller så är namnet på skribenten utsatt (se även Ekrem 2002:
135). Här syns vikten av att just den personen får plats att skriva, och
kanske att det kommer tidigt i boken. Ekrem redogör för en informants
upprördhet som liten över att en klasskamrat skrivit mellan mammas
och mormors inskrifter (Ekrem 2002: 135). I stamböckerna hörde det till
att furstliga personer och andra höga beskyddare skulle skriva först i
boken (Davidson 1983: 100). I en minnesbok har någon velat retas med
ägaren, men förmodligen också med kommande läsare. På främre pärmens
insida står det: ”Se sist i boken står en gris”. Tittar man längst bak
93