Var trogen i allt - Doria

”Mitt i boken skrev den token” – metapoesi
Minnesböckerna är fulla av kommentarer till själva traditionen och utövandet
av att skriva i en minnesbok, en sorts metapoesi. Det kan vara
en enkel förklaring av hur det gick till att man blev ombedd att skriva i
en minnesbok under det tidiga 1800-talet:
Den stunden jag af ägaren till denna
Minnes bok Blef uppmanad att teckna,
mitt namn – skall alltid hos mig med
tacksamhet ihågkommas–
(1830)
Småningom utformades även rimmade verser på temat och i slutet
av minnesböckernas levnad kan det se ut så här. Versen är delvis av
äldre härkomst och varianter av den fi nns från 1860-talet.
Du bad mig i ditt album skriva
en liten vers som skulle bliva
ett troget minne utav den
som alltid blir och är din vän.
(1980, 1860–1990)
Allt som oftast handlar det om de våndor en skribent har. I versform
kommenteras svårigheterna i att skriva någonting originellt, någonting
vackert eller någonting klokt. Skribenterna kallar sina egna inskrifter
för kråkfötter och beskriver hur de krafsar ner texten. På samma sätt
kommenterar fl ickor sin handstil och skrift i 1990-talets norska skoldagböcker
(Heggli 2002: 86, 89; se även Brewster 1946: 114 för amerikansk
tradition).
I din minnesbok jag ville
Så gerna skrifva något smått.
Men ser du! dertill fordras snille
Och jag, jag äger vänskap blott
(1850–1930)
Skribenterna ursäktar sina alster och framhåller att det de skrivit
inte är av stort värde, men väl ment. Svårigheterna i att sätta vänskap
på pränt tas upp, men också hur innehållslös en poesialbumsvers kan
vara.
79