Var trogen i allt - Doria

64
”Ja, och att man fi ck skriva. Det var ju också viktigt.” Hon förtydligar
det hela med att: ”Så att man inte… så att någon frågade en, att man
ville skriva. Annars var man ju inte populär. /…/ Det var ju lika viktigt
[som att få många inskrifter, min anm.]”
Att inte låta någon skriva i ens minnesbok är ett sätt att visa vem
som får vara med och vem som utesluts ur gemenskapen (se även Fiedler
1960: 45, 55). Minnesboken kunde användas som ett maktmedel i
samspelet mellan skolfl ickorna. Att accepteras av kollektivet är viktigt
och att få skriva i andras böcker, eller att få andra att skriva i sin
egen bok kan vara tecken på denna acceptans. Vänskap handlar ofta
om social kontroll (se Lundgren 1995: 100). En man berättade för mig
att hans svärmor själv komponerade inskrifter i sin minnesbok, som
hon undertecknade med påhittade namn, eftersom hon inte hade några
vänner som hon kunde be att skriva 19 , ett stigma för den unga minnesboksanvändaren.
En minnesbok utan inskrifter förlorar sin funktion
och istället för att bli ett bevis på vänskap blir den en påminnelse om
ett misslyckande.
I frågelistsvaren fi nns liknande tankar där fl ickorna skriver att det
var viktigt med många inskrifter eftersom ”Det bevisade att man hade
många vänner” (LUF M 20917). Ju fl er inskrifter man hade i sitt album,
desto fl er kamrater hade man som ville skriva.
Andra informanter uttrycker sig i termer som att det var en ära att
få skriva i andras album och att man var tacksam för dem som skrev i
det egna (LUF M 20917).
Det var ofta status att ha en fulltecknad bok. Ju fl er som hade skrivit
desto populärare var man. Poesialbumet kunde användas för att
visa att man hade kamrater. Margareta (f. 1948) konstaterar också att
de som har skrivit i hennes minnesbok är de mest populära fl ickorna i
klassen. Hon förklarar detta med att hon bad dem först, och sedan hade
minnesböckerna redan spelat ut sin roll, så resten av fl ickorna blev aldrig
ombedda att skriva.
Inte bara popularitet spelade roll för vem som skulle få skriva i
minnesboken. Den presumtiva skribentens eventuella teckningstalang
kunde också vara viktig. Många informanter vittnar om att vissa personers
inskrifter var mera eftertraktade. Kunde man rita fi na bilder var
det troligt att man blev ombedd att skriva. Maj-Lis (f. ca 1921) bad fl ickor
som var känt duktiga på teckning att göra en fi n teckning i albumet,
gärna med blommor som hon själv var förtjust i (jfr Kalmre 1997: 100).
Heidi (f. 1943) berättar om en inskrift i sitt album:
19 Samtal med man född på 1950-talet (Nyland, Finland).