Var trogen i allt - Doria

52
Genrediskussion
Minnesböckerna är en speciell form av folkloregenre i och med sin
skriftlighet. Men vad är en genre? Här måste man skilja på forskarens
genre och användarens genre. En genre av folklore för en forskare är ett
sätt att undersöka ett speciellt material och hur det skiljer sig och liknar
annan folklore. Lauri Honko säger om berättartraditionens genrer, som
sagor och sägner av olika art, att de är ungefärliga och opreciserade
om man försöker tillämpa dem på berättelser inom ett visst traditionssamfund.
Rena genrer är sällsynta och genredefi nitionerna uppbyggda
genom betoning av vissa drag, som är få men ansetts ha särskiljande
förmåga. Genrerna är ett slags idealtyper, inte exakta spegelbilder av
verkligheten, och blandformer är vanliga (Honko 1981: 25).
För folklorebärare är konceptet genre förknippat med förväntningar
på vad som skall komma. Genren minnesverser är för minnesboksanvändarna
någonting som följer speciella regler, regler som förbjuder
och tillåter. Dessa regler kan man bryta emot, avsiktligt eller oavsiktligt.
De ändras också över tid och plats. Man skriver vissa saker på ett visst
sätt i en minnesbok för att det skall bli en minnesvers. Ofta fi nns det
bestämda åsikter också om vad som inte passar i en minnesbok. I Folkkultursarkivets
frågebrev år 1970 frågades också efter vad en minnesvers
inte får innehålla och både pojkar och fl ickor som besvarade frågan
hade en mängd åsikter om detta (Ekrem 2002: 79f). Informanterna talar
ofta om att vissa verser var mer uppskattade än andra och ger exempel
på ”dåliga” eller illa omtyckta inskrifter. Den som inte följer reglerna,
medvetet eller omedvetet, kommer att skapa en ”dålig” minnesvers ur
användarnas synvinkel.
Roger D. Abrahams för minnesverserna till något som han kallar statiska
genrer, genrer där utövaren uttrycker sig själv i en konkret form
som blir bestående efter akten. Verket får så att säga ”tala för sig självt”,
något som är självständigt från sin skapare (Abrahams 1976: 206). De
skriftliga genrerna (som Abrahams tar upp) sprids ändå i mångt och
mycket på samma sätt som de muntliga (även om dagens elektroniskt
spridda folklore kan anses vara ett undantag), genom att de bärs i minnet
på traditionsbäraren och skrivs ner när rätt tillfälle ges. De talar till
varje medlem av åhörarskaran som individ, eftersom de använder ett
direkt första persons-tilltal. Detta är uppenbart i minnesböckerna, varje
inskrift är riktad uteslutande till ägaren, trots att den kommer att läsas
av andra (Abrahams 1976: 211f).
Abrahams och Barbara A. Babcock jämför minnesboksverserna med
ordspråk, trots sin skriftliga form, i och med att de är kortfattade, kvicka
och skenbart kloka, men talar från en given plats och lutar sig därför
mot mycket konventionella och begränsade sociala relationer. Minnes-