Var trogen i allt - Doria

11
använder vi bestämningar som sann, äkta, verklig, riktig (Lundgren
1995: 145).
Vänskapens framskjutna position går delvis tillbaka på det starka
romantiska vänskapsideal som fanns framförallt under 1700-talet och
det tidiga 1800-talet. Under 1700-talet blev socialitetens och vänskapens
språk alltmer känslofyllt. Det viktigaste var att vara kärleksfull
mot andra människor och detta uppnåddes på bästa sätt genom sann
vänskap. Vänskapen lyfts fram som ett centralt begrepp för homosociala
relationer inom umgängessocialiteten (Liliequist 2004: 87f). Att uppriktigt
tala om sitt hjärtas känslor ansågs som en lydnad mot ”naturens
bud” och att tala ”naturens språk” (Neumann 1999: 178).
Att det språk som användes för att beskriva vänskap under 1700-
och också 1800-talet snarast för tankarna till kärlek eller erotik är det
fl era forskare som har påpekat i olika sammanhang (se ex. Faderman
1981; Högnäs 1999). Även om vänskap ansågs vara viktigt även inom
äktenskapet, mellan man och kvinna, var det den homosociala vänskapen
som stod i fokus (Liliequist 2004: 88). Äktenskapet var för allvarligt
och viktigt för att byggas på passion (Ulvros 2004: 161); denna passion
kunde istället få sitt utlopp i vänskap med människor av samma kön.
Vänskapen mellan människor av samma kön ansågs vara förädlande.
Detta eftersom den som vill bli älskad måste kunna älska själv och den
som vill bli älskad av en dygdig människa måste själv vara dygdig (Liliequist
2004: 88).
Passionen odlades i vänskapen och vänskapen hyllades i svärmiska
ordalag såväl i litteratur och poesi som i praktiken, under både 1700- och
1800-talet, bland företrädelsevis den nya medelklassens män och kvinnor
(Liliequist 2004: 88; se även Ulvros 2004). 1800-talets framväxande
ideologi om delade sfärer mellan könen gick väl ihop med uppkomsten
av en romantisk vänskapskultur även kvinnor emellan (Eskilsson
1991; 1992; Faderman 1981; Smith-Rosenberg 1983). Det manliga vänskapssvärmeriet
dog enligt Liliequist ut under 1800-talets andra hälft.
Då blev kroppslig beröring otänkbar mellan män, samtidigt som den
fortfarande hörde till bland kvinnor (Liliequist 2004: 95).
Ulvros skriver att vänskapen mellan kvinnor, främst ur de högre
samhällsklasserna får man förmoda, under 1800-talet formulerades i
skrift på ett romantiskt och känslosamt sätt och pekar på kärleksfulla
och svärmiska relationer mellan kvinnor så som de representeras i litteratur
och dagböcker (Ulvros 2004: 162). Den romantiska vänskapskärleken
mellan kvinnor sågs som positiv (Ulvros 2004: 167). Lundgren
menar att man måste se den romantiska vänskapen som ett idealiserat,
men självmedvetet och individualistiskt, känslomönster, och inte bara
en stilistisk eller retorisk konvention (Lundgren 1995: 41).
149