Var trogen i allt - Doria

Användarnas syn på minnesböckerna
I samband med att jag samlat in privata minnesböcker i Finland och
Sverige har jag också intervjuat vuxna minnesbokanvändare. Mina intervjuer
innehåller med andra ord alltid en vuxens syn på sin barndoms
minnesbok, vilket man måste ta hänsyn till. För dessa vuxna informanter
är minnesboken någonting annat än vad den var för dem
som barn. Deras syn på sig själva och sin egen barndom är på grund
av det liv de levt en helt annan än den var då de använde böckerna.
Trots detta är det mycket intressant att se vad människor lägger in för
värde och känslor i sin barndoms minnesbok. Minnesboken blir ofta en
representation för barndomen och det som de berättar för mig under
intervjuerna är en efterkonstruktion av barndomen i ljuset av den sparade
minnesboken.
Totalt har jag intervjuat sexton minnesboksanvändare, fyra från
Sverige och tolv från Finland. Den äldsta är född 1917 och den yngsta
1980 och spridningen är relativt jämn däremellan. Under så gott som
alla intervjuer jag har gjort har informanterna bläddrat i sin egen bok
under samtalet och kommenterat inskrifterna i den. Intervjuerna varierar
i längd och under insamlingens gång blev jag bättre på att göra intervjuer
om detta ämne. Detta berodde framförallt på att jag visste mer
vad jag var ute efter, vilket blev att låta dem berätta så fritt som möjligt
utan störande frågor från mig. Jag insåg nämligen att människor som
haft en minnesbok i barndomen inte minns så mycket av den praktiska
användningen och att de är rädda för att inför mig, forskaren, svara fel.
När jag istället för att ställa frågor om hur det gick till när minnesboken
användes lät dem tala fritt om det som föll dem in när de bläddrade
i boken, fi ck jag ihop ett material som belyser minnesböckerna på ett
bättre sätt. Nu fi ck jag deras egen syn på minnesboken som kontakt
till eller artefakt från barndomen. Inskrifterna fi ck dem att minnas sin
barndom och sig själva, snarare än vännerna som skrivit, och de uttryckte
vad minnesboken betydde för dem idag, snarare än som barn.
Jag gjorde fl era intervjuer med mina egna anhöriga och dessa intervjuer
blev ofta mycket givande. Här blev närheten mellan mig som
intervjuare och min samtalspartner en fördel. Detta eftersom de inte
tyckte att det var konstigt att jag frågade dem om minnesböcker, vilket
många andra gjorde, och de dessutom talade väldigt fritt och länge eftersom
de känner mig väl.
Vid ett tillfälle fi ck jag också förmånen att sitta med då Folkhälsans
diskussionsgrupp i Åbo tog upp minnesböcker och minnesboksanvändandet
som diskussionsämne. Flera av de närvarande hade sina gamla
minnesböcker med sig och det samtalades fritt om innehållet i böckerna
och minnen från skoltiden.
41