Var trogen i allt - Doria

8
ändring inifrån traditionen, på grund av ändrad social status och utbildningsnivå
hos användarna. Han framhåller att begrepp som bra
och dåligt inte går att tillämpa som bedömning av traditionen (Golovin
1996: 131, 136). Detta är intressant eftersom författaren tycks känna sig
behöva ta upp termer som bra och dåligt samt förfall och försvara sitt
material rent estetiskt.
Erik Kaas Nielsen skriver att dikterna i poesialbumen inte njutits av
de litterärt kunniga, men att det dock visar sig att de har en ”højst agtværdig
litterær forhistorie”. Sedan knyter han an dem till stamböcker
och vishandskrifter från äldre tider (Kaas Nielsen 2000: 99). Det intressanta
här är behovet att framhäva den äldre traditionen och hur den
senare ger större värde, genom att vara mer litterär och kanske också
just äldre.
Marcel van den Berg är inne på liknande tankegångar när han skriver
att utomstående har liten förståelse för varför en forskare tar ett sådant
barnfenomen som poesialbum på allvar. Därefter påpekar han att
poesialbumet dock har respektabla förfäder (van den Berg 1999: 247).
Liksom Kaas Nielsen har han ett behov av att försvara sin forskning
och gör det genom att visa på de ”respektabla” förfäderna, nämligen
stamböckerna, den manliga högreståndstraditionen utövad av vuxna.
Efter detta försvar poängterar van den Berg dock att det är viktigt
att undersöka barns kultur som självständig form (van den Berg 1999:
247), men den tidigare brasklappen kan inte bortses från. Dessutom är
ett av hans slutliga budskap att poesialbumen delvis tillhör en negativ
tradition av kitsch och att man borde lära barnen att vara kreativa
och självständiga i sitt skapande, att uppskatta skönhet och äkta poesi.
Gjorde man det skulle albumen kanske inte vara så fulla med banaliteter
och klichéer (van den Berg 1999: 259). Forskaren ser med andra ord
poesialbumens triviala innehåll som ett problem som borde åtgärdas.
Jag vill hellre framhålla vikten av att som forskare inte sätta sig till
doms över informanternas kulturyttringar. Det är inte min roll som
folk lorist att bestämma vad som är bra och vad som är dålig folklore.
Min roll som folklorist är att ta all folklore på allvar och behandla den
med respekt som en kulturyttring bland andra.
Barns smak och kriterier för vad som är bra och vad som är dåligt
sammanfaller inte alltid med de vuxnas. Det som uppskattats av kvinnor
har inte alltid fallit män i smaken. Det litterära värdet i många sorter
av folklore är inte alltid vad en litteraturvetare skulle önska, men
det är inte heller rättvist att jämföra folkloren med litteraturen. Folkloren
fyller en annan funktion, men för den skull inte en mindre viktig,
än rent litterära alster.
Man kan inte alltid koncentrera sig på det som kan kategoriseras