Var trogen i allt - Doria

226
en dag. Den tidiga morgonen är allting nytt, liksom människan och
sent på kvällen somnar man in, för att i det här fallet aldrig vakna mer,
eller åtminstone inte i samma form som förut. Motivet är bekant från
sfi nxens gåta där människan föds på morgonen, lever och åldras under
dagen och blir gammal och skröplig på kvällen (jfr Henriksson 2005b).
I minnesverserna kombineras ofta lyckönskningar med en påminnelse
till läsarna om deras dödlighet och att livet saktar av och blir mer
nedstämt på ålderns dagar. En metaforisk användning av kvällen fi nns
i fraser som ”din lefnadsafton” och ”då lefnadsdagen är förliden” (jfr
Henriksson 2005b).
O, må din levnad fl yta säll,
som bäckens klara bölja,
och du en gång i livets kväll
din rätta vän få följa!
(1900–1930)
Man talar ibland om livets skymning och att natten kan symbolisera
död (Cooper 1984: 170, 132) ser man i följande vers där kvällen motsvarar
människans ålderdom och den påföljande underförstådda natten
innebär att somna in och sova för alltid.
Lef länge. Lef lycklig.
War älskad och säll.
Och överlåt Gud dina öden.
Haf honom till tröst
Intill ålderns kväll
Så slumrar du stilla i döden.
(1900)
Samtidigt är versernas budskap ofta motsatt mot det ovan beskrivna.
Det handlar om att ta vara på livet här och nu, vi lever bara en gång.
Tanken om livets fl yktighet passar bra in i motivet med livet som en
dag. En dag eller ett dygn är trots allt ganska kort och i jämförelse med
Guds evighet är människans liv kort och fl yktigt. Motivet med dagen
eller dygnet som en metafor för längre tidsförlopp fi nner man också i
kristna skrifter. I Bibelns första Mosebok fi nns skapelseberättelsen där
Gud skapade världen på en vecka. Dessa dagar innebär egentligen en
mycket längre tidsrymd, där den avslutande sabbaten är paradiset, livets
slut. I en minnesbok från 1820-talet har någon skrivit nedanstående
vers där dels metaforen med de tusen åren som är som en dag
för Gud (se 2 Petr. 3: 8) fi nns representerad, men också en metafor som