Var trogen i allt - Doria

kerhetsventil” här ovan (Rehnberg 1967: 140).
På liknande sätt vill jag se vad det fi nns för underliggande innehåll
och budskap i den långa traditionen med minnesböcker. Jag förväntar
mig inte att nödvändigtvis fi nna samhällskritik av samma art som i vällingklocksverser
och grötrim i minnesböckerna, men det är inte heller
syftet med denna undersökning. Snarare är det vikten av att undersöka
även de mindre genrerna inom folkloren jag vill framhålla, samt vikten
av att gå på djupet även i det som på ytan verkar vara innehållslöst
nonsens. Minnesböckerna är trots allt en produkt av den tid de används
i, på ett eller annat sätt. Kanhända är de konservativa och syftar
bakåt, mot äldre tider, men de har använts av levande människor, i det
här fallet kvinnor och småfl ickor, frivilligt och under en mycket lång
tidsperiod.
Mitt syfte med den här avhandlingen är delvis att visa att även det
triviala har en betydelse för de människor det berör. En nästan tvåhundraårig
tradition lever inte vidare om den inte tilltalar sina användare
på något sätt. Dessutom vill jag framhäva vikten av att studera
specifi kt kvinnliga traditioner och barns traditioner lika väl som mäns
och vuxnas. Användningen av minnesböcker under denna långa period
(1800–1980-tal) och över detta geografi skt stora område (Sverige
och Svenskfi nland) gör att jag tror att det fi nns ett genomgående tema
att ta fram och peka på som talar till användarna om och om igen. I
detta förment triviala material av kvinno- och barntradition fi nns en
underliggande och sammanlänkande komponent, som gör minnesbokstraditionen
konsistent.
Från stambok till minnesbok
Man brukar tänka sig att minnesboken är en utveckling av den äldre
stamboken. Stamboken uppstod förmodligen ur de böcker som tyska
furstar och adelsmän använde i början av 1500-talet. När dessa adelsmän
vistades vid olika hov, under fester och torneringar hade de böcker
med sig i vilka de samlade vänners släktvapen. Vapnen målades av
speciella vapenmålare, och kanske fogade ägaren till vapnet till datum
och underskrift och ett valspråk och en symbolisk bildframställning.
Från Tyskland spred sig sedan seden med stamböcker till andra delar
av Europa, däribland Skandinavien (Davidson 1971; 1992: 5f; se även
Helk 2001).
Jussi Nuorteva berättar i sin undersökning av fi nländska stamböcker
att detta bruk kom till Finland med fi nländska studenter som studerat
vid universitetet i Wittenberg på 1580-talet. Vid sekelskiftet 1500-1600
hade seden spritt sig till adel och lärda män i Finland, och vid den i
11