Var trogen i allt - Doria

108
1800-talsböckerna är dessa inskrifter också spår av den borgerliga bildningen
för unga fl ickor. I fl ickpensionerna undervisades under 1800-
talets första hälft i franska och tyska, och ibland var dessa de viktigaste
ämnena. Även engelska kunde studeras, men var lite nyare som ämne.
Även guvernanter kunde undervisa i franska, tyska och engelska (Bjurman
1998: 179, 256). På schemat i de senare fl ickskolorna stod också tyska
och franska (se ex. Kyle 1972; Schånberg 2004: 431, 901, 138). Dessa
språk är också de språk utöver svenska som framförallt syns i de äldre
minnesalbumen. Vissa album kan ha inskrifter uteslutande på andra
språk än svenska, just för att de unga kvinnorna förväntades kunna
konversera och skriva på franska och senare även på tyska. I de äldsta
albumen fi nns även enstaka inskrifter på latin och grekiska, delvis ett
arv från stambokstraditionen.
I de fi nländska albumen fi nns också fi nska verser som ett inte ovanligt
inslag under hela traditionen, ofta beroende av var boken använts
geografi skt. I helt svenskspråkiga miljöer dominerar svenskan och de
fi nska inskrifterna saknas, men i till exempel tvåspråkiga samhällen
har ofta minnesverser på fi nska sällat sig till de svenska. Exempel fi nns
också på att tvåspråkiga skribenter väljer att skriva minnesverser på
det starkare språket, eller det språk inom vilken minnesbokstraditionen
har blivit dem bekant, även om boken i övrigt är helsvensk. Barn
som gått i svensk skola kan skriva på fi nska i klasskamraters böcker av
dessa skäl. Även helfi nska album kan ha svenska inslag och många av
de fi nska verserna är lån från den svenska traditionen och kan därför
också uppträda i sin ursprungliga svenska form i en minnesbok (Penttinen
1983: 49). I 1900-talsalbumen kan också lärare i olika språkämnen
välja att skriva sin vers på det språk de undervisar i.
Slutsatser
Själva skrivandet i en minnesbok är en del av konstruktionen av den
goda kvinnan på fl era sätt. Att skriva i en minnesbok och att själv ha en
minnesbok är kvinnliga handlingar. Det är främst kvinnor som har fört
vidare traditionen med minnesböcker under 1800- och 1900-talen. Skrivandet
sker över generationsgränserna, men så gott som alltid enbart
nedåt, vilket gör att verserna i ett album ofta kan vara från en tidigare
generation än användarens egen. Dessutom har gammalmodiga verser
uppskattats och skribenterna har hittat exempel i mammas och mormors
album.
Att använda en minnesbok är ett sätt att föra katalog över sina vänner
och bekanta. Samlandet av väninskrifter och upprätthållandet av
vänskap genom skrivna texter är en kvinnlig angelägenhet som också