Var trogen i allt - Doria

Allra först i en minnesbok kan det också fi nnas en ägandevers. Denna
är skriven av minnesboksägaren själv. Det kan också vara bara en enkel
uppmaning om hur boken skall användas eller vad man inte får göra.
På första sidan under ägarinnans namn står det i en fi nlandssvensk
minnesbok använd under 1910-talet: ”Blad får ej rivas!” Hotverser av
samma slag som förekommit i psalmböcker (se ex. Bringéus 2003, Virtanen
1970: 163), med mer eller mindre gruvliga straff för den som stjäl
boken blir populära under 1900-talet (se af Klintberg 1982a: 62). Följande
exempel har en fl icka skrivit i sin minnesbok på 1940-talet.
Berit Tykesson
är mitt namn
Mig till heder och ingen skam
Det är mig i Dopet givet
och i denna bok inskrivet –
Den som denna boken tar
Honom jag i näsan drar.
(1940)
Erik Kaas Nielsen menar att dessa texter är ett tecken på att minnesboken
verkligen betydde någonting för ägarna (Kaas Nielsen 2000: 98).
Säkert har minnesböckerna haft betydelse för fl ickorna som använde
sådana, men framförallt är den här sortens verser en del av traditionen.
Att man skriver en hotelsevers betyder inte automatiskt att man är
rädd att bli av med boken, utan snarare är det ett sätt att skriva in sig
själv i traditionen. Dels får man skriva i sin egen bok, vilket verkar vara
uppskattat och fyller ut sidor, och dels signalerar man att detta är en
minnesbok och att man vet vad som hör till den.
Ursprunget till versen fi nns att söka längre bakåt i tiden. Olga Vainsthein
påpekar likheten mellan hotelseverserna i de ryska minnesalbumen
och latinska epitafi er som hotar eventuella gravplundrare (Vainsthein
utan årtal). Även senare inskrifter på gravstenar kan innehålla hotelser
av samma slag, här inskriften på William Shakespeares (1564–1616).
Good friend, for Jesus’ sake forbear,
To dig the dust enclosed here.
Blest be the man that spares these stones,
But cursed be he that moves my bones.
Boken som Berit Tykesson ovan refererar till är minnesboken, men i
många andra sammanhang är det Guds bok eller livets bok. Formuleringen
liknar den som fi nns i Johan Olof Wallins psalmtext (SvPs 1937:
550) där det står:
83