Var trogen i allt - Doria

Ett kan du dock, du kan kärlek skänka
En liten solstråle må du bliva
Som lyser varmt uppå vinterdrivan.
(1950)
Ofta förväntas fl ickan vara osjälvisk och ”att inte fordra men att ge”
är devisen. Av det lilla man har och äger är det framförallt det egna
välmåendet man bör dela med sig av. Flickan skall ge av sitt goda lynne
och av sin människokärlek, hon skall vara vänlig och tillmötesgående,
utan att kräva någonting i gengäld, ännu en gång tecken på hur viktig
ödmjukheten och förnöjsamheten är (se bild sid. 213).
Må du ett litet solsken bliva
I hemmet där dig Herren satt
Ej kärlek fodra blott, men giva
Ja, giva kärlek rikt och glatt.
(1930–)
Redan i tidigare exempel har vi sett att den kvinna som konstrueras
i minnesverserna har ett glatt humör ”kvinnans värde är att vara god
och glad” eller som det heter i en minnesbok från 1920-talets Finland:
Glad och god skall mänskan vara
medan hon sin ände bidar 38
(1920)
Det goda lynnet uppmuntras och förespråkas genom fraser som ”var
glad” och ”var nöjd”. Detta goda lynne bör förstås inte gå till överdrift
utan det är den milda glädjen utan stora åthävor som eftersträvas. I minnesverserna
från den senare delen av traditionen är det framförallt den
glada fl ickan som porträtteras. Ett gott lynne har blivit synonymt med
ett glatt humör (jfr Netterstad 1982: 32f, 73). Den vanligaste meta foren
för den glada fl ickan är solstrålen som lyser upp vardagen i minneverserna
(se bild sid. 215). Under 1900-talet uppmanas fl ickorna ofta att ta
exempel av solen och lysa upp tillvaron (se även Svensson 1983: 185).
Det handlar liksom tidigare om att dela med sig av sin egen rikedom,
i form av ett lyckligt liv, åt dem som har det sämre ställt. Följande vers
omfattar först fyra rader, men från 1940-talet ända fram till och med
1990-talet är det endast de två första som används i minnesböckerna.
38 Ursprungligen från Havamal. Tack till Bengt af Klintberg som gjorde mig
uppmärksam på detta.
119