Var trogen i allt - Doria

12
ter det att man inte träffar dem längre, kanske till och med efter att de
har dött.
Ordet minne förekommer rikligt på olika sätt i minnesböckerna.
Bland annat är den allra vanligaste överskriften för en inskrift i en minnesbok
under 1900-talet (då det tycks ha börjat användas) också ett
kort ”Minne”, eller ”Minne till NN”, ofta med utropstecken efter, som
en interjektion. Mindre vanligt, men inte alls ovanligt, och dessutom
före kommande även under 1800-talet, är att istället för som överskrift
”Minne till”, använda sig av underskriften ”minne av” eller ”minne
från”, eller också ”till minne av NN”. I det första fallet är det den som
tillägnas minnet som blir huvudpersonen medan det i det andra fallet
snarare är den som ger minnet som får den mest framträdande positionen.
Som skribent i en minnesbok kan man välja mellan att antingen lova
att minnas någon eller att önska att själv bli ihågkommen. I verserna
växlar de två förhållningssätten. ”Glöm ej mig” är en av de allra vanligaste
fraserna, och räknar man med alla varianter där det är din vän,
vännen, den som skrivit, NN och så vidare som inte skall glömmas blir
skaran verser ännu större. Detta tema kan med fördel kombineras med
en lyckönskning så att man som skribent inte bara begär utan också
ger.
Två ting af hjertat önskas dig
Lef lycklig glöm ej mig
(1820–)
Den som inte ber om att inte bli bortglömd kan istället lova att minnas.
Det går också att kombinera dessa båda i en bön om att bli ihågkommen
samman med ett löfte att komma ihåg (jfr Henriksson 2003b).
Förglöm ej mig,
Jag glömmer
aldrig dig.
(1900)
I verserna fi nns ofta ett skeptiskt drag; man inser att det kanske inte
alltid är så lätt att minnas människor från gångna tider, inte ens genom
minnesverser. Metatexter där verser kommenterar förhållandet mellan
versen, med andra ord det som skrivs, och det verkliga minnet är vanliga.
Det är, trots inskrift och allt, ett aktivt val om man vill minnas eller
inte.
165