Var trogen i allt - Doria

230
Den fulla glädjen och den fromma friden!
När lifvet väcker oss, när tunga dagar stunda,
Är jorden glad som förr, vi äre annorlunda.
(1870)
Ofta poängteras att våren är fl yktig och kort – det gäller att ta vara
på den, och därigenom sin egen barn- och ungdomstid. Det gäller också
att spara den i minnet som tröst när den tiden är förbi, återigen ett
exempel på hur barndomen nostalgiseras. Redan som barn förväntas
den unga läsaren att blicka fram mot en tid som vuxen då barndomen
är oåterkalleligen förvunnen och saknaden efter den stor.
När än du står i lifvets vår,
Bryt glädjens rosor då!
När åldrens dag gör handen svag,
Du kan ej rosen nå.
(1880)
”Väx som en ängens blomma” – fl ickblomman
Våren är den tid då det spirar och blommar och det är ofta i den här
metaforiska årstiden som ägarna till minnesböckerna befi nner sig. De
är små fl ickor eller unga kvinnor i knopp, just på väg att slå ut. Den
som versen riktar sig till kan gärna liknas vid en blomma, eller en späd,
ännu outvecklad knopp, ”lifvets blomsterknopp nyss slog opp” (1900).
På samma sätt som för blomman väntar ännu den stora stunden som
helt utslagen, men i och med att blomman slår ut är den redan på väg
att vissna och på sätt och vis blir knoppstadiet eller det nätt och jämt
utslagna det mest eftertraktade. Barnet eller den unga fl ickan är också,
liksom knoppen, vacker i sin naivitet.
Åtminstone aristokratin och överklassen använde ofta metaforer
hämtade ur växtriket för att beskriva kvinnor i sina memoarer från
1800-talets andra hälft. Den unga kvinnan var som en rosenknopp, den
vuxna vissnade långsamt (Rundquist 1989: 302). Detta är naturligt med
tanke på romantikens förkärlek för att besjäla naturen.
Zetterholm menar att vårvisornas höga antal under förra sekelskiftet
förmodligen hänger ihop med vårt nordiskt kalla klimat och den
nästan religiöst efterlängtade våren. Det fanns något som liknade en
solkult i litteraturen under förra sekelskiftet (Zetterholm 1969: 74). Vår
och sommar är också vanliga motiv i minnesverserna och de påminner
om vår- och sommarvisorna, vilka enligt Netterstad är undantagslöst