Var trogen i allt - Doria

esökare att skriva i, eller så var man mån om att ha den med sig när
man gick på visit (LUF M 7973: 3–7). Så här berättas det från 1900-talets
första årtionde om ett album använt av en 10-årig fl icka:
Så skulle alla besökande skriva ned vad de kunde eller hade lärt
av poesi och det blev att bry sin hjärna och att forska i minnet allt
man orkade för att fi nna något lämpligt för personen. Poesialbumet
skulle ligga framme när besökande kom, bläck och penna bredvid,
så att besökaren kunde passa på att skriva dit några strofer då ingen
märkte det, så blev det en glad överraskning för ägarinnan
(LUF M 7512: 1–9).
Album från förra sekelskiftets landsbygd, använda av kvinnor i 20årsåldern
kom ofta fram när bekanta kom för att dricka kaffe (se ex.
LUF M20917: 9, LUF 109173). I en uppteckning från LUF står det ”En
annan på [18]90-talet modern sak var poesialbumet, sådant höll sig alla
fl ickor med, o de glömde inte heller att komma fram med det för att
locka en besökande att fresta sin hjärna med att skriva dit någon efter
förmågan välklingande vers” (LUF M 11803: 16). Minnesböckerna kunde
också vara med på lördagarnas och söndagarnas danstillställningar
(LUF M 11731: 6; LUF 73), där det var givet att man träffade jämnåriga
som kunde bes att skriva. Småningom kom traditionen att sjunka också
i ålder inte bara i samhällsklass och i en uppteckning från Folklivsarkivet
i Lund berättar Edith, född 1895:
I slutet av 1890-talet och i början av 1900-talet blev det modernt med
poesialbum. Man gav unga fl ickor till födelsedagspresenter, till julklapp.
Det fanns poesialbum med sidenklädda pärmar, pärmar i
kartong. De mest utsökta exemplaren var i guldtryck de enklaste var
i vanligt snitt. Det fanns inget mer glädjande att få som present för en
fästmö av sin fästman t.ex. än ett poesialbum eller för en ung fl icka
att få av en kamrat t.ex. eller god vän än just detta.
Jag erhöll ett poesialbum 1905 av en fl icka som var min allra bästa
väninna och vi har förblivit vänner alltsedan.
Det var till min födelsedag den 24/2 1905 och så glad jag blev. Jag
var ju bara 10 år men kände mig nästan som en stor fl icka då jag höll
detta lilla enkla album i min hand. Jag hade inte velat byta mig till
något annat för det om så jag fått dess vikt i rent guld. Detta var för
mig en kostbar gåva som jag aldrig tänkt att jag skulle erhålla förrän
jag blev stor (LUF M 7512: 1–9).
55