Var trogen i allt - Doria

5
verserna använder sig av ordlekar, och hänvisar till de fysiska platser
där läsaren läser dem. Till skillnad från ordspråken har de däremot ett
mycket starkt ”jag–du”-fokus. Det är som om den öppna opersonliga
minnesboken (eller toaletten med klotter) uppmuntrar motdraget att
införa ett mer personligt element, liknande ordspråkets ansikte mot ansikte-situation
(Abrahams & Babcock 1977: 420).
Vem skriver i minnesboken?
Minnesboksanvändandet är, under de 180 år som denna undersökning
täcker, en utpräglad kvinnotradition. Det är framförallt unga kvinnor
och små fl ickor som har haft minnesböcker. Även enstaka pojkar förekommer,
men det är sällan deras album ser ut på ett annat sätt än
fl ickornas. Speciellt i början av traditionen förekommer minnesböcker
använda av män, liksom enstaka stamböcker använda av kvinnor fi nns
bevarade. Detta beror på att det inte fi nns några vattentäta skott mellan
de två olika traditionerna. Minnesböckerna kallades ibland stamböcker
i sin barndom och stamböckerna på slutet av 1700-talet kan ibland väldigt
mycket likna minnesböcker. Davidson skriver att dekorerandet av
stamböckerna i och med 1800-talet urartade genom att hårarbeten, pressade
växter och dylikt sattes in och stamboken utvecklades till ”enbart
ett illustrerat poesialbum” (Davidson 1992: 27). Det är nu kvinnorna tar
över traditionen och den blir helt kvinnodominerad, samtidigt sjunker
den i status, både under sin levnadstid och i efterhand som forskningsobjekt.
Under 1800-talet och även i viss mån 1900-talets tidiga början
var det unga kvinnor eller äldre fl ickor som bytte minnesböcker med
varandra och även lät manliga skribenter bidra. Tidiga 1800-talsalbum
kan ha lika många manliga som kvinnliga skribenter, men med tiden
kom kvinnorna att dominera helt.
Hur minnesboken användes i sällskapslivet av unga överklasskvinnor
under 1800-talets första hälft ger Marie-Louise Forsell10 (1823–1852)
exempel på i sin dagbok från 1842 där hon skriver om familjens resande
för att besöka släktingar och bekanta. Många gånger kommer hennes
och andra unga kvinnors minnesböcker fram under samvaron. Så ofta
att det för henne blir lite tröttsamt. ”Dagen förfl öt rätt småtrefl igt, tack
10 I Nordisk familjebok får man veta att Marie-Lousie Forsell senare gifte sig
med en löjtnant som blev professor och att hennes syster gav ut valda delar
av hennes dagböcker i fl era volymer, med titlar som Sällskapslif och hemlif i
Stockholm på 1840-talet (Forsell 1915) och Herrgårdslif i Bergslagen för sjuttio
år sedan (Forsell 1916) (Nordisk familjebok, Supplement Cambrais–Glis 1923:
967f).
53