Var trogen i allt - Doria

verserna som förnekar förmågan att skriva poesi. Detta skildrade jag
ingående i kapitlet om skrivakten. Minnesversgenren är full av lek med
den egna genren och dess regler. Här får man förlöjliga det man själv
håller på med. Man får skratta åt det fåfänga i att tro att man blir bättre
och längre ihågkommen genom en inskrift.
Fordom samlade man vänners minnen,
Uti trogna, ömma sinnen, Men nu,
Då allting bär på tok, Samlar man dem
i en bok.
(1900–1950)
Lite mildare uttrycker sig nästa vers, där skribenten är glad åt att
få skriva i boken, men helst av allt skulle vilja vara säker på att fi nnas
i ägarens minne. Budskapet är dolt, men fi nns där: kom ihåg mig och
helst utan hjälpmedel som minnesböcker.
Glad är jag redan att ha
Ett rum i åminnelse Boken!
Gladare är jag likväl,
Om i Ditt minne jag är.
(1840)
Ibland är det till och med så att man inte alls tror på minnesbokens
funktion fastän man skriver i den. Delvis fi nns här en viss kritik mot att
man skall behöva hjälpmedel för att vara trofast. Kan du inte minnas
dina vänner utan minnesbok är de, eller du, kanske inte några riktiga
vänner.
Hellre sjelf i Marthas minne
än mitt namn i Hennes bok.
(1810)
En vers som har levt kvar i olika varianter i minnesböckerna från
1890-talet till 1900-talets slut är den där man vill få en liten pinne att
sitta på i minnet (jfr Ekrem 2002: 102). Runt 1900 kan den se ut så här.
Låt mig vila
i ditt minne
om blott på
en liten pinne
(1900–1980)
169