Var trogen i allt - Doria

150
Många gånger ingick det i högreståndskvinnornas och de borgerliga
kvinnornas uppgift att vårda familjens sociala relationer. Mannen
som familjeförsörjare ute i offentligheten och kvinnan som har hand
om känslor och familj i det privata är en bild som fortfarande reproduceras
i politiska och ekonomiska system, i massmedia och populärkultur
och i socialisation och värderingar (Lundgren 1995: 42f). Det fi nns,
och har funnits, en utbredd uppfattning om att kvinnor är ”bättre” på
vänskap. Kvinnor har uppfostrats till hänsyn, omsorg och inlevelse,
och har också ansetts ha bättre förutsättningar för dessa egenskaper,
egenskaper som i sin tur är grundläggande för vår kulturs syn på vänskap
(Lundgren 1995: 43). Att ha vänner är också viktigt för att skapa
ett socialt skyddsnät. Genom att bygga upp en vänkrets och hålla den
i skick har du försäkrat dig om en viss hjälp i nödsituationer. I följande
vers poängteras just vikten av att ha vänner.
Om du än har all jordens guld
och ärans stolta glans.
Men ej en vän som är dig huld,
Ditt liv är blott en vissnad krans.
(1900)
Att förtjäna eller skapa vänskap är en sida av myntet. Den andra är
att upprätthålla den vänskap som inletts. Symbolspråket som används
för att beskriva vänskapen är fullt med bilder av hur ting förvittrar
men vänskapen mellan albumägare och skribent består. Fasta och solida
före mål, som till exempel marmor, kontrasteras mot den mer abstrakta
vänskapen, där vänskapen är den som går segrande ur striden
om vilket som står emot tidens tand längst.
På minnets blad på marmorhällen
Ett ristat namn snart plånas ut
Men vänskapen den liknar eternellen
Den vissnar ej den plånas aldrig ut.
(1860–)
I exemplet nedan är likheten mellan altarlågan och vänskapen den
att de båda brinner, men trots att en altarlåga är något heligt kan den
inte brinna för evigt, vilket vänskapen i sin tur klarar av att göra med
rätt näring. Vänskapen har också drag av någonting heligt. Vänskapsaltaren
och tempel för vänskap förekom både i text och illustrationer
(se bild sid. 221) i minnesböckerna från 1800-talets första hälft (jfr ex
Fiedler 1960: 17; Böhmer 1973: 38; Vainhstein utan årtal).