Var trogen i allt - Doria

fi nns det fl era gånger i texten hänvisningar till dessa samtal. Jag har,
trots att informationen om traditionsbäraren ofta är bristfällig, tyckt att
dessa spontana kommentarer varit värda att ta vara på och låta belysa
minnes bokstraditionen ur en användarsynvinkel.
Kvinnofostran och kvinnoläsning
För att skapa någon slags kontext för den period där användarna inte
kan nås, och även senare perioder har jag som tidigare nämnts använt
mig av undersökningar om den litteratur som handlade om de unga
kvinnorna eller riktade sig till dem. Utöver detta kontextualiserar jag
materialet genom att se vad andra forskare har kommit fram till om
uppväxtvillkoren och uppfostran av de kvinnogrupper som kan tänkas
ha använt minnesböcker.
Kvinnotraditionen med minnesböcker, till skillnad från männens
stamböcker, växte fram under 1800-talets första hälft och blev som störst
före och efter förra sekelskiftet. Av förståeliga skäl koncentrerar jag mig
därför på kvinnornas uppväxt och fostran under denna period.
De äldsta minnesböckerna i min undersökning är från 1800, vilket
gör det viktigt att se även på tiden före detta. De unga fl ickor som använde
sina minnesböcker under 1800-talets första årtionde har alldeles
säkert påverkats av det sena 1700-talets ideal och normer. Under det
tidiga 1800-talet var det till att börja med främst unga fl ickor av adlig
familj som hade minnesböcker. Sedan spred sig traditionen till prästdöttrar
och fl ickor ur det högre borgerskapet (af Klintberg 1982a: 49).
Jessica Parland-von Essen (2002; se även 1997; 2001; 2005) har undersökt
adelsfl ickors uppfostran under 1700-talet. Denna fl ickuppfostran
hade som mål att skapa goda kvinnor av de unga fl ickorna. Parlandvon
Essen visar att de adliga fl ickorna huvudsakligen uppfostrades i
hemmet genom att iaktta och delta i de vuxna kvinnornas arbete och
sociala liv. Det var en blandning av uppfostran, formering och utbildning
inför vuxenlivet, mycket inriktad på den yttre formen (Parlandvon
Essen 2002: 3). Minnesböckerna har inte fyllt denna formerande
funktion, men i dem fi nner vi påverkan av dåtidens syn på den goda
kvinnan och hur och vad hon skulle vara.
Enligt Parland-von Essen skulle högreståndsfl ickorna under 1700talet
tillägna sig praktiska färdigheter som främmande språk, samt sociala
färdigheter som konversation, sång och dans. De skulle uppfostras
till att bli förståndiga, mjuka och känsliga, med moderat smak och utan
passioner. Genialitet ansågs som onyttigt och farligt för en kvinna och
ambition troddes göra henne intrigant (Parland-von Essen 2002: 4).
43