Var trogen i allt - Doria

156
[…]
Du kan med fl ärd ej vänskap knyta,
Ty trohet i ditt inre bor;
Och Jag kan aldrig, aldrig bryta
Den vänskapsed jag en gång svor.
(1820)
Den eviga vänskapen utgår oftast från skribenten. I denna genre är
det skribenten som är aktiv på två sätt. Dels det uppenbara, genom
att vara den som skriver, även om hon måste ha blivit ombedd av albumägaren
först, dels genom att vara den som lovar och bedyrar evig
vänskap. I själva skrivakten fi nns ett aktivt beslut att skriva in sig i
traditionen och att framhäva sin vänskap, om det så bara är genom att
skriva under med sitt namn.
När dina blickar stundom falla
på dessa rader ifrån mig
låt dem i minnet återkalla
en vän som aldrig glömmer dig.
(1940)
I många verser beskrivs även vänskapens odödlighet som sådan;
ingen kan skilja oss åt, inte ens döden (se bild sid. 222). Vänskapen
överlever denna världen och en riktig vän har man med sig ända in i
döden och även efter. Döden förekommer som motiv i minnesböckerna
främst i samband med vänskap som överlever även dödsfall (jfr Henriksson
2003b; 2005b; Jabour 1999).
Under alla bittra öden
och ner lifvet tynas af
Wänskap följer oss i döden
och strör blomster på var graf
(1820)
Även i livet efter detta kan vi enligt minnesverserna vara vänner
med varandra. Vänskapen blir verkligen evig.
Ty varken tiden, vexlingar och öden
Förmår att slita hjertats fasta band,
Ty vänskapen är fastare än döden,
Och följer vännen i ett bättre land.
(1820)