Var trogen i allt - Doria

Barndomstid,
Ostörd frid!
(1890)
Ingredienserna i verserna är välkända från vuxenlyriken, framförallt
de romantiserande efterbildningarna från 1800-talets senare hälft. Skog,
blommor, sol, lärka och äng är exempel på företeelser som förekommer
rikligt i såväl minnesverser som skolsånger (se Netterstad 1982: 91).
Solen några purpurdroppar
ren på österns skyar stänkt,
och på buskar, blad och knoppar
daggens pärleskur sig sänkt.
(1940 91 )
När sommaren är slut är det inte mycket av vikt kvar, tycks minnesverserna
mena. Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) skriver i dikten ”Sommardansen”:
”Jag dansade en sommar, / det var min enda sommar. /
[O]ch sen så var jag gammal, / och sen så var det slut” (Karlfeldt 1918).
När sommaren är slut är ungdomen och de ungdomliga nöjena också
över och vuxendomens allvar tar vid.
Därför jubla och sjung
Och war glad och war ung
Tro på lycka, på kärlek och frid
Lifvets wår är så skön
Och dess sommar så grön
Och dess höst är ju frukternas tid.
(1890)
”Intill lifvets höst” – livets höst och vinter
Men ofta får sommaren en undanskymd roll i verserna med metaforer
för livets gång. Istället framhävs livets höst och vinter. När våren är
barndomens och den späda knoppens tid, är hösten tiden för vissnandet
och vintern den oåterkalleliga döden. Samma metafor fi nner vi i
uttrycket ”på ålderns höst”. I fraser som ”Höst är inne dagens timmar
ila” och senare i samma minnesvers ”Då du sofver under vinterns snö”
(1900), beskrivs metaforiskt hur en människa åldras och slutligen dör.
91 Johan Ludvig Runeberg (1804–1877): ”Morgonen”. Även tonsatt av Jean
Sibelius (1865–1957) op. 90 n:o 3.
233