Var trogen i allt - Doria

menar att det är orätt av forskningen att gallra i folkloren av anständighetsskäl,
gör han det delvis själv i Svenska ordstäv (Ström 1929). Mats
Rehnberg menar att denna redigering vid publicering ger en avskärmad
bild av det folkliga materialet. Enligt honom har det existerat en större
frispråkighet än vad som syns i publicerade samlingar. Rehnberg diskuterar
främst så kallat oanständigt material (Rehnberg 1967: 107f).
En forskare som tagit sig an denna sorts material är Bengt af Klintberg
som tillsammans med Christina Mattsson redigerat och publicerat
oanständig och ”ful” folklore i Fula visboken (1977). Också i samlingsvolymen
Svensk folkpoesi (1971) har af Klintberg, tillsammans med Finn
Zetterholm, medvetet tagit med även ”fula” visor och ramsor eftersom
de annars skulle ge en missvisande helhetsbild av folkpoesin. Ulf Palmenfelt
har också samlat och kommenterat erotisk folklore av olika
slag (Palmenfelt 1986; 1989; 1996). Andra former av olämplig folklore
som enstaka forskare ägnat sig åt är till exempel klotter (Dagrin 1980)
och de ofta mycket grymma ”Alla barnen”-vitsarna som var populära
i Norden under 1990-talet (Palmenfelt 1991; Selmer-Olsen & Søbstad
1996).
Inte bara den fula folkloren har sorterats bort av folklorister vid
publikation. Till det som ratats hör även det som kategoriserats som
dåligt, i bemärkelsen inte av god litterär art. Sagor som inte var tillräckligt
väl berättade fi ck inte sin givna plats i till exempel samlingsverket
Finlands svenska folkdiktning. Folklore som var inkonsistent, led av ologisk
framställning, eller ansågs obegriplig har uteslutits och inte tagits
med i undersökningar och antologier (se ex. Bergman 1981: 35, 37, 40f;
Häggman 1990: 145f).
Mitt material är inte erotiskt eller oanständigt men kan av andra orsaker
hänföras till det som uppfattas som trivialt. Det är en form av
epigrammatisk folklore, med den kännetecknande komprimerade och
lapidariska form som brist på utrymme ger (se Rooth 1965: 87). Minnesböckernas
verser, som är objektet för min undersökning, uppfattas
ofta som någonting mindre viktigt och mindre värdefullt. De har ett till
synes banalt innehåll, motiven i verser och illustrerande glansbilder är
”gulliga” och sockersöta. Den litterära kvaliteten kan ifrågasättas. Allt
detta är karaktärsdrag som gör denna typ av folklore mindre attraktiv
för forskarna.
Flera av de forskare som har undersökt minnesverser på ett eller
annat sätt tycks känna att de måste försvara sitt val av undersökningsmaterial,
vilket ju även jag paradoxalt nog gör. Valentin Golovin beskriver
de ryska albumens förändring över en längre tid och talar om
att man inte kan se denna förändring som ett förfall utan som en för-
7