Var trogen i allt - Doria

174
1700- och 1800-talens vänskapsideal handlade som vi tidigare sett
främst om vänskapen mellan människor. I minnesböckerna är det inte
bara den mänskliga vänskapen som bereds plats. Nära verserna om att
minnas sina vänner ligger tematiskt verserna om att minnas den enda
vännen som egentligen räknas, nämligen Gud eller Jesus. I minnesverserna
ses vänskapen ofta som någonting överjordiskt, en himmelsk
skapelse (se bild sid. 223).
Att lifvets dagar mildt förljufva,
Af Himlen skaptes vänskapen,
Och rosens doft och ängens tufva,
Samt sången hägna kärleken.
(1810)
Birgit Neumann poängterar att det under 1700-talets syn på vänskap
som något naturligt, eller av naturen skapat, fanns en parallell
kristen syn på vänskap, där vänskapen sågs som något av Gud skapat,
en syn som dessutom överlevde synen på den ”naturliga” vänskapen. I
den upplysta litteraturen, där vänskapens naturlighet var det som dominerade,
kunde dock Gud som vän och förtrogen förekomma när den
mänskliga vänskapen inte höll eller när förtroligheterna som utväxlas
var för hemliga och intima för att anförtros en jordisk vän (Neumann
1999: 189ff).
I minnesböckerna fi nns många verser som sätter den himmelska
vänskapen framom den jordiska. Jesus eller Gud är den verkliga, mest
betydelsefulla vännen och de världsliga vännerna som skrivit i minnesboken
kan ställas mot den gudomliga vännen, vars vänskap defi nitivt
aldrig sviker.
Lev lycklig i din barndomstid.
Glöm bort all Sorg och Smärta!
Men glöm ej Gud, vid Honom bliv,
Hav Honom i ditt hjärta!
(1920)
Du många vänner har,
som håller av dig här,
Glöm ej den bästa vännen.
Den Jesus är.
(1950)