Var trogen i allt - Doria

Leken med ord är ett universellt fenomen menar J. Huizinga i sin
klassiska bok om den lekande människan. Diktandet som social lek,
utan avsikt att frambringa någonting skönt, fi nns överallt. Allt vad diktning
heter uppkommer i lek, skriver Huizinga och jämför de moderna
lyriska diktningar som döljer mening under gåtfulla ord med den folkliga
dikten, i och med att de skapar en sluten kulturgrupp tillsammans
med de läsare som förstår (Huizinga 1945: 140ff). Lekens kännetecken
är bland annat att det är en handling som försiggår inom vissa gränser
av tid, rum och mening (Huizinga 1945: 146), vilket i högsta grad gäller
för minnesverserna som begränsas av albumens pärmar eller papprets
kanter. Huizinga går så långt som till att säga att diktning är detsamma
som lek, att med ord framkalla spänning. Det poetiska språket leker
också med bilderna (Huizinga 1945: 146, 148). Alfred Liede har utvecklat
tanken om dikt som lek och fl era av hans skriftliga exempel återfi
nns i någon form i just minnesböckernas föregångare, stamböckerna
(se Liede 1992: 75ff). Stamböckernas ägare frossade bitvis i avancerade
ordlekar och skrivsätt. Detta sätter sina spår i minnesböckerna, även
om ordlekarna här ofta är av ett lite enklare slag.
Ett annat slag av lek med orden och med dolda budskap är verserna
där det gäller att lösa ut ett ord eller en mening ur en längre vers. Följande
vers består av instruktioner för hur lösandet skall gå till, understrykningarna
är original.
Tag bort min vän från
ordet Jaga den sista
bokstaf som där är!
Af ordet Väl du skall
bortaga den första den
behöfs ej der. Tag sista
stafvelsen af Fiskar
läg sista utaf Ledig
till. Så hör du hvad
mitt hjärta hviskar.
Säg sedan om mig
hvad du vill
(1900)
Gör man som instruktionerna säger får man budskapet ”Jag älskar
dig”. Ännu enklare är verser där man ger bokstäverna för ordet som
antyds. De liknar lite dagens hejaramsor, där man skulle kunna tänka
sig varianten: Ge mig ett V, ge mig ett Ä, ge mig ett N, vad blir det?
75