Var trogen i allt - Doria

på bakre pärmens insida får man en knäpp på näsan genom inskriften:
”Vad ser du efter näsvis”.
Det tycks fi nnas tre dominerande sätt att förhålla sig på i sitt skrivande.
Först de två ytterligheterna, dels den som vill skriva sist men
räknas främst, framhållande sin egen vänskap som viktig, dels den som
är blyg och rädd att bli bortglömd, som skriver i ett hörn och ber om
vänskap. Den tredje typen använder kodspråk och blir på det sättet
delvis anonym och dold, men kräver ändå en viss ansträngning och
uppmärksamhet av läsaren som måste dechiffrera budskapet.
”Jag skrev med kvasten” 32 – missförstånd och variantbildning
Man kan likna de senare minnesverserna vid formler, där det kanske
inte längre är innehållet som spelar någon roll. Det verkar fi nnas ett
rätt och ett fel sätt att skriva på och det är populärt med analogier och
parodier på välkända verser (se även af Klintberg 1982a: 70). Det verkar
också fi nnas ett formspråk som tilltalar läsare och skribent. En mycket
klassisk vers i minnesböckerna är denna.
Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
NN likaså
(1900–1980)
Versen är vanligt förekommande i svenska och fi nlandssvenska minnesböcker
och det engelska originalet, samt mängder av parafraser och
parodier har varit mycket populära i åtminstone USA (se ex. Granger
1964; McNeil 1970: 195f; Stern 1973: 224f; Wilson 1947: 248ff) och Australien
(se Howard 1959: 96). Början av den engelska varianten fi nns
i ett barnrim som går att spåra tillbaka till 1651 (Opie 1952: 374f) och
Dorothy Howard härleder versen till Edmund Spensers (1552?–1599)
diktcykel The Faerie Queene (Howard 1959: 96). I tredje bokens sjätte
32 Förlåt hasten
jag skrev med kvasten
för pennan är trasig
och jag själv lite knasig.
(1950–1980)
Varianter på temat fi nns i påskbrev och minnesböcker från 1900-talets början.
”Ursäkta min lilla / jag skriver så illa / min penna är sprucken / jag
själv lite drucken.”
95