Var trogen i allt - Doria

1960: 55). Man använde sig även av sin egen bok där ofta äldre släktingar
hade skrivit verser tagna ur sin egen tids fatabur. Äldre syskons
minnesböcker kunde också användas (se ex. Margareta f. 1948; LUF
M20917: 6). Tog man inte en vers ur mammas bok kunde det hända att
man ändå använde hennes expertis genom att be om exempel. En kvinna
beskrev för mig hur hon studerade sin mammas gamla album och
lärde sig verser därifrån för att ha någonting att skriva i de jämnårigas
minnesböcker 21 . Detta resulterar i att minnesversfl oran bitvis är ganska
ålderdomlig, i en och samma bok samsas moderna nonsensverser med
1800-talspoesi, skriven av människor i alla åldrar. Minnesverserna blir
samhällsbevarande i och med att budskapen lever kvar länge.
Minnesbokens form av öppen genre påverkar också hur och vad
som skrivs. Den som skriver är medveten om att hennes inskrift kommer
att beskådas och bedömas av många fl er än bara den som fått sig
versen tillägnad. Inskriften i minnesboken liknar på det sättet mer ett
vykort än en personligt utformad hälsning i ett brev. Det är inte ett intimt
och förtroligt samtal mellan två vänner som sker i en minnesbok.
Alla andra som bjuds in att skriva i ett album kommer också att läsa
vad som skrivits där tidigare. Ivar Selmer -Olsen skriver att för skribenterna
fi nns vetskapen att deras inskrifter kommer att beskådas av
väninnor, vuxna skribenter och kanske till och med de egna barnen,
därför kan man inte skriva vad som helst (Selmer-Olsen 1990: 57). Den
amerikanska traditionen kommenterar detta förhållande på följande
sätt i exemplet från 1896:
What write in your album
For critics to spy
For the learned to laugh at,
No, not I!
(Dundes 1962: 130)
Hur skriver man i en minnesbok?
Under den period som minnesböckerna har använts har de förändrats i
takt med att tiderna och användarna förändrats, och därmed har också
skrivandet förändrats. I de äldre böckerna är det sirliga och intrikata
handstilar som dominerar. Inskrifterna är skrivna i bläck och illustrationerna
är inte sällan teckningar eller akvareller av olika slag (se bild
sid. 89, 91). Eva-Lis Bjurman beskriver i två artiklar hur denna sorts
illustrationer var en del av en ung kvinnas bildning:
21 Samtal med kvinna f. 1976 i Österbotten, Finland.
67