Var trogen i allt - Doria

även om man så önskar. Det lilla kryphål som fi nns är minnesboken
med dess inskrifter.
Tiden skilja barndomsvänner.
Så att man ej dem mera känner.
Men om du har bladet kvar,
minns du nog vem ”Ove” var.
(1950, 1890–1980)
I vuxen ålder (eller som riktigt gammal) kan man plocka fram sin
minnesbok och läsa inskriften som barndomskamraten skrivit och då
också komma ihåg denna. Minnesboken blir en metafor för minnet,
med olika fack dit vi stoppar enskilda minnen. Allra tydligast illustreras
detta i den mycket populära versen som i talrika varianter beskriver
hur man som vuxen plockar fram barndomens minnesbok ur
byrå lådan.
När efter förtio femtio år
du till din byrålåda går
och ser den gamla minnesboken
så glöm ej bort den lilla token.
(1900–1980)
Lite liknande förhåller sig de vuxna människor, som jag har intervjuat,
till sin minnesbok. De har den undanstoppad i ett skåp eller i en
låda, men slänger inte bort den, och när de tittar i den förväntar de sig
att minnas sina barndomsvänner. Att detta inte alltid är fallet är det
många som kan intyga. Många är de skribenter som så fallit i glömska
att deras texter inte manar fram några minnesbilder hos albumens ägare.
Andra inskrifter väcker i sin tur scener och situationer till liv utan
att skribenten själv egentligen får bli huvudpersonen. Istället framhävs
framförallt albumägarens barndom och liv (se även Henriksson 2003a;
2003b).
Den bästa vännen
Ett litet minne jag dig ger
Må Gud i himlen ge dig mer
(1930)
173