Var trogen i allt - Doria

68
Tecknandet ansågs utveckla den för fl ickor så viktiga smaken. De
kunde vara mer eller mindre duktiga, det handlade lika mycket om
att träna sin smak som att teckna väl. Valet av motiv var viktigt, blommor,
porträtt eller landskap var lämpliga motiv, också det något som
angav att talangen betydde mer än att producera en bra teckning.
Bilderna skulle vara små, tecknade eller akvarellerade, format och
material som inbjöd till en böjd ställning och också angav anspråkslöst
amatörskap. Att måla en stor oljetavla var fel, fel kroppsställning
och för nära en manlig konstnärsroll (Bjurman 1998: 258; se även
Bjurman 1988: 47).
I barn- och ungdomstidningen Linnea, vars läsekrets utgjordes av
borgerliga barn, ordnades under 1860-talet populära tävlingar i välskrivning
och teckning. De tävlande skulle visa hur vackert de kunde
skriva (Tornell 1982: 51). De teckningar som fi nns sparade till idag föreställer
mest djur, blommor och hus och tyder på att barnen fått undervisning
i teckning (Tornell 1982: 54). Samma motiv återkommer i glansbilderna,
det är blommor och djur, och barnen som porträtteras tillhör
tydligt den borgerliga sfären (Ralf 1983: 53). Andra illustrationer som
förekommer i de äldre albumen är sigill i lack och nålsticksbilder. Motivet
på de senare har skapats genom att en nål stuckits igenom pappret i
ett mönster, ofta föreställande någonting konkret. I övrigt är både äldre
teckningar och yngre glansbilder fulla av lyckosymboler välkända från
gratulationsbrev och liknande. Där fi nns ymnighetshorn, hästskor och
fyrväpplingar (jfr Bringéus 2004: 166; Böhmer 1973: 56f; Heikel 1930;
Rehnberg 1944 samt bild sid. 94).
1700-talets adelsfl ickor övades i brevskrivning (Parland-von Essen
2002: 5), vilket kan tänkas ha satt sina spår i minnesböckerna. Vacker
och skolad handstil hörde också till en god fl ickbildning under 1800-talet
(Bjurman 1998: 178). Detta hänger samman med kvinnans roll som
familjehistoriograf och den som skall hålla ordning på de sociala kontakterna.
En överklasshustru var i allmänhet ansvarig för den omfattande
korrespondens som höll samman familj och släkt spridd över en
stor geografi sk yta (Rundquist 1989: 198). Brevgenren kom att bli en
kvinnlig genre också för att de förebilder som fanns var kvinnor, som
till exempel madame de Sévigné (1628–1696) vars brev cirkulerade i
avskrift redan under hennes livstid och som tryckts i otaliga utgåvor
århundradena efter hennes död (Alenius 1993: 369). Till en aristokratisk
kvinnas dagliga fasta uppgifter under andra hälften av 1800-talet
hörde att besvara och läsa brev. Hon skulle också anteckna de sociala
plikterna i almanackor, födelsedags- och visitböcker och vaxduksböcker
(Rundquist 1989: 54f, 216, 223).