Var trogen i allt - Doria

4
1984: 69; Herranen 1987: 177ff). En bredare defi nition menar att booklore
bygger på litterära eller andra skriftliga källor (Schön 1987: 9).
När man samlade in folklore i Svenskfi nland för Svenska litteratursällskapets
del fanns det en betoning på att det som upptecknades skulle
vara ”äkta” folklore, det vill säga inte ”ur bok”. Gun Herranen menar
att V.E.V. Wessman, en av Svenska litteratursällskapets insamlare, var
medveten om att det måste fi nnas en viss växelverkan mellan litteratur
och folklore, mellan booklore och folklore. Wessman skriver att han alltid
bemödat sig om att övertyga sig om att hans meddelare ”verkligen
mottagit sin kunskap genom muntlig överlämnelse och icke inhämtat
den ur litteraturen”. Bekymrad är han däremot, menar Herranen, över
att det förmodligen ändå är mycket av det upptecknade som kan härstamma
från litteraturen i andra eller tredje hand (Herranen 1986: 227).
Att folkloren skulle kunna leva opåverkad av den litterära traditionen
är en önskedröm i den äldre tidens folkloristiska anda när man ville
samla och ta vara på den genuina opåverkade folkkulturen.
Herdis Toft ger exemplet hur folklore blir till booklore och sedan
booklore till folklore igen, när Perrault förändrar och trycker Rödluvan
som sedan tas upp i muntlig tradition av berättare i Tyskland (Toft
1992: 21). Folkloren lever parallellt med litteraturen och tar och ger infl
uenser från och till den. Tua Henriksson resonerar på ett liknande sätt
när hon frågar när något blir booklore. Är det något ur den folkliga
traditionen som trycks? Gäller det både t.ex. publicering av folksagor i
folksagoutgåvor och i konstsagor (Henriksson 1990: 176)? Hennes exempel
är folksagor som tryckts i skolböcker. Enligt hennes sätt att se
på det är dessa sagor folklore, inte booklore. De presenteras i en ny
spridningsform, som är en naturlig tradering idag, och ingen revitalisering,
eftersom deras form, innehåll och funktion fortfarande är desamma
som innan folktraditionen togs upp i läroboken (Henriksson 1990:
179f). Hon menar att man istället kan se booklore som en undergrupp
av folklore eller ett spridningssätt (Henriksson 1990: 178f). I det fallet
kan det vara vilken sorts folklore som helst, och jämställs med skillingtryck,
väggklotter och xeroxlore (Henriksson 1990: 179). Detta exempel
skiljer sig något från mitt material, eftersom jag behandlar verser eller
lyrik som ursprungligen är litterära verk och sedan, enligt min mening
förvandlats till folklore i minnesalbumskontexten.
Jag utgår i min undersökning från att det är funktionen som avgör
vad som är folklore, och sanktionen från dem som läser. Godkänns det
som skrivs i en minnesbok av användarna som en minnesvers är den
folklore, oavsett om upphovsmannen fi nns med medvetet eller inte.
Funktion och kontext blir nyckelorden. Samma vers med känd upphovsman
som fungerar som folklore i en minnesbok är inte folklore när