Var trogen i allt - Doria

56
Inte bara var det så att de som använde minnesbok var kvinnor,
många gånger var det kvinnliga släktingar som mamma, mormor/
farmor eller moster/faster som initierade minnesboksbruket hos den
unga fl ickan, genom att skänka den i julklapp, som födelsedagspresent,
eller som gåva vid något annat tillfälle. Överförandet av minnesbokstraditionen
har många gånger skett vertikalt, den äldre generationen
kvinnor uppmuntrade den yngre i användandet. Att minnesboken ofta
har varit en gåva av släktingar syns också i innehållet. Ofta har gåvogivaren
själv skrivit en av de första inskrifterna i boken.
I Ediths text ovan får man också veta att boken inte var en gåva
av kvinnliga släktingar utan från en väninna. Även manliga bekanta
kunde ge minnesböcker, bland annat förekom den som fästmögåva,
precis som i den amerikanska traditionen (Randolph & McCord 1948:
182). En annan uppteckning berättar om en småländsk kvinna född vid
1800-talets slut som fi ck sin minnesbok av en av sina tre bröder (LUF M
7973: 3–7). Flera av de yngre informanterna har fått boken av mamma,
moster, storasyster eller liknande, men även kamrater kunde ge varandra
minnesböcker på 1980-talet (LUF M 20917).
Var minnesboken en julklapp eller födelsedagspresent märks detta
ofta på att de tidigast daterade inskrifterna i boken ofta var av just
kvinnliga släktingar. Förmodligen hade dessa samlats för att fi ra tillsammans
och presentalbumet invigdes genast med kvinnornas inskrifter
(se även Henriksson under utgivning). På samma sätt tycks minnesbokstraditionen
ha förmedlats även på andra språkområden som
det engelska (ex. Howard 1959: 95) eller i Flandern (van den Berg 1999:
251).
När det gäller den senare 1900-talstraditionen är det många gånger
mycket tydligt hur stor betydelse den äldre generationens påverkan
har för minnesboksanvändningen hos de unga fl ickorna. De vuxnas
inverkan har delvis bidragit till traditionens överlevnad. Ediths berättelse
från det tidiga 1900-talet ger exempel på något som även Åse
Enerstvedt påpekar (Enerstvedt 1987: 16). Att få och använda minnesbok
är ett tecken på att man uppnått läs- och skrivkunnig ålder (även
om så inte alltid är fallet), vilket är en betydelsefull händelse i en människas
liv. Edith skriver att hon kände sig ”nästan som en stor fl icka”.
Denna skrivkunnighet är inte alltid en självklarhet för de efterkrigstida
användarna. I deras album förekommer istället skribenter som till och
med är alltför unga för att kunna skriva själva. Ett bra exempel är Bodil
(f. 1972) som bevisligen var fyra år när hon började använda sitt första
album. Hon säger själv att hon vid den åldern varken kunde läsa eller
skriva. Ändå har hon haft ett album som har fyllts på med inskrifter.
Många av inskrifterna är från hennes jämnåriga kamrater. Här har