Var trogen i allt - Doria

mammorna fört vidare traditionen på ett mycket handfast sätt. De har
tagit steget vidare från att bara ge albumet i present och själva skriva
i det, till att vara den som har hand om hela transaktionen med att
skriva.
Förmodligen är det informantens mamma som har skött användningen
av minnesboken till att börja med. Likaledes är det de andra
skribenternas mammor (och även pappor) som har hjälpt sina barn att
skriva (jfr Charlotta f. 1976). Flera inskrifter är skrivna med en vuxens
mer drivna stil, men sedan är namnteckningen under skriven med
stor och spretig barnstil. Föräldern har skrivit för sitt ickeskrivkunniga
barn, som dock sedan blir inskriftsgivare genom att sätta sin namnteckning
under.
I en bok fi nns en vers som egentligen består av vad som verkar vara
ett litet barns imitation av skrivstil, nämligen fyra snirkliga streck i rader
ovanför varandra. Namnteckningen ”LINNEA” är barnets (med
bakvända N) och så har en vuxen skrivit förklaringar, d.v.s. vilken vers
det rör sig om: ”=Hagar liten med ögon blå o.s.v.”, och när den är skriven:
”/skriven 2/11-49/”.
I en minnesbok från 1940-talet fi nns en strof ur Topeliusdikten ”Till
en fl icka” 11 och under den står följande:
Minnet är skrivet med hjälp utav Mor,
jag skriver väl själv när jag en gång blir stor.....
Minne från Sonja.
Förmodligen är hela inskriften skriven av en vuxen för ett barn och
på detta sätt har barnets mamma kommenterat att det är hon själv som
har skrivit, eftersom barnet ännu inte kan. Frågan man kan ställa sig här
är om det alls handlar om barntradition längre. Barnets del i det hela
blir ganska liten, det är mamman som på sätt och vis dokumenterar sitt
barns sociala liv, innan det själv kan göra det. På ett liknande sätt har
mamman till en fl icka bidragit till hennes minnesboksbruk genom att
vara den som såg till att fl ickan skrev. Flickan (nu en vuxen kvinna)
berättar i ett frågebrevssvar att hennes mamma var den som valde verser,
gärna en psalmvers, och stod bredvid och såg till att dottern skrev
snyggt i kamraternas böcker (Ekrem 2002: 148).
Även om den som har albumet är skrivkunnig behöver inte de som
ombeds skriva vara det. Vance Randolph och Kennedy McCord beskriver
hur det kunde gå till i Ozarkbergen i USA på 1870-talet när de unga
kvinnorna skulle få sina album fyllda. Skrivkunnigheten var inte speci-
11 Se appendix 4 för hela originaldikten.
57