Var trogen i allt - Doria

10
på att undersökas närmare. Hit hör till exempel vaggvisorna som rymmer
så mycket mer än bara funktionen att få barnet att somna. Ett gott
exempel på hur mycket underliggande det kan fi nnas även i folklorens
smärre epigrammatiska genrer är Mats Rehnbergs undersökning om
vällingklockans rim. Vällingklockan ringde in arbetsfolket på storjordbruken
men också vid järnbruk och liknande. Till dessa klockringningar,
olika från gård till gård, har ramsor diktats och spritts. Rehnberg
visar i sin bok Blå välling – sur sill att denna typ av folkliga ramsor trots
sina traditionella och stereotypa formuleringar har gett uttryck för attityder
hos traditionsbärarna (Rehnberg 1967: 139).
I vällingklocksramsorna står kosthållet i centrum, vilket speglar
verkligheten för dåtidens lantarbetare som bokstavligen arbetade för
sitt bröd. I ramsorna fi nner vi uttryck för den verklighet som upplevdes
av dem som levde under tjänstehjonsstadgan, där man bland annat inte
fi ck vara vanvördig mot sin husbonde. Vällingramsorna blev en sorts
humoristisk säkerhetsventil där man drev med husbonden och den
enahanda maten (Rehnberg 1967: 140). Rehnberg kallar vällingramsorna
för en oppositionell folklig satir mot tjänstehjonsstadgans husbondevälde.
De är intressanta för forskaren dels på grund av det realistiska
innehållet, dels på grund av den socialpsykologiska dimension de ger
oss (Rehnberg 1967: 141).
Bengt af Klintberg har visat hur trollformlerna ger oss en bild av
dåtidens folkliga trosföreställningar och sjukdomsuppfattning, men
också att de besitter en poetisk och litterär kvalitet (af Klintberg 1965).
Jan-Öjvind Swahn har å sin sida undersökt den till synes banala genren
grötrim. I Grötrim på skämt och allvar skriver han att många av folklorens
genrer har en funktion utöver den först mest uppenbara. Därefter
poängterar han att trots att grötrimmens grundläggande uppgift är att
roa fi nns det allvarliga dimensioner i dem också. Att roa genom att kanalisera
kollektiva aggressioner eller tala om det som är tabu har varit,
och är, populärt och detta sker just i bland annat grötrim (Swahn 1986:
75ff).
Swahn understryker att grötrimmen inte var enbart oskyldiga ordlekar,
lustiga nödrim eller menlösa skämt, utan att de också ägde en
socialkritisk kraft. I grötrim pikade husbönder anställda för deras lättja,
drängar och pigor drev med arbetsgivares snålhet och dåliga arbetsförhållanden.
Det gavs gliringar mellan arbetande och till förälskade par.
Under en kort stund var det tillåtet att ge luft åt sitt missnöje. Förvånansvärt
starka anklagelser kunde komma fram under rimmandet, och
den anklagade hade bara att le och ta emot. Swahn kallar grötrimmen
för en ”social säkerhetsventil” (Swahn 1986: 76). Detta kan man jämföra
med Rehnbergs syn på vällingklocksrimmen som en ”humoristisk sä-