Var trogen i allt - Doria

16
Ty dagen han är dock aldrig så lång,
Att icke dess afton skall stunda;
Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång:
Må vi det med allvar begrunda!
Vi blive utburne, och sömnen blir tung
I graven, vår slutliga boning.
Livets fl yktighet återkommer i minnesverserna (jfr Angermann 1971:
215). Även livsmetaforer som inte härrör från tid och tidens lopp är ofta
valda för att visa på det fl yktiga i livet. Till detta hör att man därför
skall ta vara på den korta stund man fi nns på jorden så att man har fått
ut det bästa av livet.
”Din lefnads korta vår” – livet som ett år
En mycket vanlig metafor för livet i minnesverserna är det årstidsindelade
året. Årstiderna används som metaforer för olika skeden eller faser
i människans liv. Oftast beskrivs barndom eller ungdom och ålderdom.
Denna metaforiska användning av årets fyra delar är ingenting nytt
för just minnesverserna. Symboliskt sett har fi gurgrupper av årstiderna
fått föreställa människoåldrarnas eviga cykel. Till exempel har våren
ofta framställts som ett barn, en yngling eller en kvinna med blommor
och blad (Cooper 1984: 232).
I folkloren fi nns ordspråk som ”sommaren är vinterns föda” och
”vintern är sommarens arvinge”, vilka båda enligt Pelle Holm bör uttydas
som att man i ålderdomen lever av vad man uträttat under ungdomen
(Holm 1986: 305, 358). De båda årstiderna får med andra ord stå
för längre perioder i en människas liv. Vinter och sommar används som
kontraster likt ljus och mörker i minnesverserna. Årstids- och dagsmetaforerna
som beskrivits tidigare har ofta samma användning av ljus och
mörker. Natten, eller vintern, som den tid då vi dör, karakteriseras ofta
av mörkret medan dagen och våren beskrivs som ljusa och solfyllda.
Detta återfi nner vi i verserna som beskriver människans levnadsväg.
Året, det vill säga livet, har sin början på våren och livets vår fi nns
också representerad i fl era olika minnesverser.
Vår lefnads vårdag varar en minut,
Dess morgonfröjd, o hvad den snart är slut;
Dess alla blommor plockas bort af tiden.
Dröj qvar, dröj qvar du ljusa barndomsdröm,
Och skänk oss än som fordom, huld och öm,
229