Var trogen i allt - Doria

hålla fast vid minnet trots stundande turbulens. Samtidigt hoppas hon,
eller ber, om att själv bli ihågkommen och ”leva” i albumägarens minne.
Hvart hälst min lefnads julle ochså jagas,
På lifvets stormhaf, utaf ödets hand,
Ej minnett utaf dig hoss mig försvagas,
Förrn döden, upplöst alla lifvets band,
Och ljuft dett hoppett, hvilar i mitt sinne,
Att äfven jag, får lefva i ditt minne,
(1830)
En annan metafor som hör till livets hav är vågorna och böljorna.
Vågor, som vatten i ständig rörelse sägs symbolisera växling och förändring
(Cooper 1984: 226). Vatten som strömmar och rör sig kan i
minnesböckerna dels visa på tidens och livets fl yktighet, dels hur långt
och vitt livet kan föra oss på vår färd.
En dröm är lifvet: se med minnets Öga
På det förfl utna! – var det ej en dröm.
Och hoppets bilder i det blåa höga
De fl y med bölljerna i lifvets ström.
Betydningsfulla äro likväl ofta,
De rosor som i lifvets lustgård dofta.
(1830)
Vågorna representerar dels livets olika vändningar, dels är de faktorer
som kan påverka vännernas trohet. Vågorna kan föra vänner långt
ifrån varandra och då sätts vänskapen och trofastheten på prov. Tiden
jämförs med en ström som upprörs av stormarna och härjar och förändrar
i en väldig fart. Råkar man ut för denna, vilket vi alla oundvikligen
måste göra, eftersom ingen kan undvika tidens gång, kan det
också hända att man förs ifrån sina vänner. Människan är i viss mån
utlämnad till vattnets rörelser och måste i sin farkost följa med utan att
kunna styra själv. Liksom de olika stigarna i livet fi nns det också olika
strömmar på livets hav som skiljer människor åt. Det viktigaste är att
stå emot dessa strömningar, att minnas sina vänner trots naturkrafternas
försök att skilja människorna åt.
Tiden den forsande ström, beständigt af stormarna upprörd,
Klyfver med skummande våg allt det, som står i dess väg.
När jag af böljan är förd, ifrån dig, till afl ägsena länder,
219