Var trogen i allt - Doria

som god folklore, på samma sätt som man under 1800-talet och tidigt
1900-tal redigerade folklorens form och publicerade enbart de ”goda”
berättelserna. Det är viktigt, menar jag, att undersöka även det som inte
kan betecknas som originellt, litterärt givande och inspirerande. Även
de högfrekventa minnesverserna och massproducerade glansbilderna
under minnesböckernas senare tradition, där en vers som ”tre ord till
dig, förglöm ej mig” kan skrivas elva gånger i samma album (Ekrem
2002: 103), är intressanta som ett tidsdokument eller en spegling av den
kultur de använts i. Man bör inte som forskare välja bort det till synes
triviala och alltid koncentrera sig på det mer spektakulära.
Till detta kommer att minnesböcker utgör en tradition som har sjunkit
i fråga om användarnas samhällsskick, kön och ålder. Föregångstraditionens
stamböcker användes av först adel och senare studenter,
båda av manligt kön. Småningom spreds böckerna till ett bredare samhällsskikt
och övergick från en renodlat manlig tradition till en ren odlat
kvinnlig tradition, för att sluta som barntradition. Minnesböckerna har
gått från att ha varit en tradition omhuldad av en högstatusgrupp till
att sluta som folklore hos småfl ickor. Den albumpoesi som förekommer
ses som dikt av sämre kvalitet. Kvinnor och barn som forskningsobjekt
var länge åsidosatta och även om denna forskning tagit fart fi nns det
gånger då typisk kvinno- eller barntradition inte anses vara lika intressant
och givande. Trots att antalet verk om minnesverser i min litteraturförteckning
är stort är det få av författarna som gör någon verklig
ansats till mer djupgående analys. Ämnet har kanske inte riktigt tagits
på allvar.
Gry Heggli som har undersökt norska skolfl ickors skrivande i så kallade
skoledagbøker menar att barn och ungas kulturella uttrycksformer
kan karakteriseras som det trivialaste av det triviala och hänvisar till
Brian Sutton-Smiths artikel Psychology of childlore: The triviality barrier,
en då tjugo år gammal artikel som trots sin ålder blev aktuell för henne
när hon satte igång med sin forskning (Heggli 2002: 38). Sutton-Smith
skriver att det fi nns en ”trivialitetsbarriär” som hindrar forskare från
att grundligare undersöka barnfolklore, eftersom vi genom historien
har lagt vikt vid det rationella och struntat i det lekfulla, irrationella
och estetiska som kategoriserar det triviala (Sutton-Smith 1970: 4). För
att ge ett något modernare exempel skriver Virginia Caputo 1995 om
den trivialitetsbarriär som omger forskningsfält med låg status: ”This
triviality arises not only from the abscence of studies of children in ethnographies,
but other factors including the link between children and
women, for example” (Caputo 1995: 22).
Det triviala har inte bara varit mindre attraktivt som forsknings objekt
utan också tillskrivits ett lägre innehållsvärde. Flera genrer väntar ännu
9