Var trogen i allt - Doria

236
Och bevara dig för fall.
(1900)
Det korta och fl yktiga livet är ett återkommande tema i minnesverserna
och i följande vers påminns vi, genom en metafor med ännu mer
tonvikt på det fl yktiga än blomman, nämligen blommans dröm, om
att alla blommor (och människor) inte klarar sig ända till hösten. Vissa
rycks bort i förtid:
Som blommans soldröm är vårt liv så kort,
Vi födas, älska lida och dö bort;
Och döden icke ser till tiden, åren:
han mejar plantor av och uti våren.
(1930) 94
Men samtidigt som livets fl yktighet framhävs, betonas också vikten
av att njuta av livet medan det varar. Tids nog får vi alla sörja, tids nog
skall vi alla dö. Livet är inte bara som en blomma, utan som en blomma
som spirar och vissnar. Den spirande och blomstrande tiden är någonting
att ta vara på.
Fort, fort tiden går;
blomma njut din vår!
Snart, snart vissnar den,
kommer ej igen.
Skuggorna växa så långa,
sorgerna bliva så många.
Blomma, som knoppas,
le än och hoppas.
(1950)
När kvinnans liv skildras som en resa i tiden är det framförallt livets
fl yktighet som framhävs. Barndomen nostalgiseras och idylliseras.
Flickan skall vara som en blomma som växer upp glad och stark. Livets
slut är döden, och döden fi nns hos Gud.
94 Johan Nybom (1815–1889): ”Avsked”.