Var trogen i allt - Doria

184
Lev, och älska fosterlandet kära.
Dö och kämpa, för dess ära.
(1930)
De krigsperioder som kan tänkas ha satt sina spår i minnesböckerna,
åtminstone i den fi nlandssvenska traditionen, lyser med sin frånvaro,
förmodligen för att de faller så utanför ramen för vad som skall fi nnas
där i (jfr Enerstvedt 1987: 63). Att bryta mot en genres regler är svårt
och därför saknas omvärlden även i krigstid i minnesböckerna. Dessutom
satte de pågående krigen inte så stora spår i dessa fl ickors vardag.
Man skulle kunna tänka sig att verser som manar till fosterlandskärlek
och till mod och handlingskraft i fara och strid kunde användas med
hänsyftning till situationen utanför minnesböckerna. De strider och
kamper som fi nns beskrivna sker dock på ett symboliskt plan och är
inte förankrade i verklighetens strider. Enstaka referenser till världsläget
fi nns dock. Versen nedan från 1940 är typisk i sin metatextuella
inledning där skribenten klagar på tvånget att skriva poesi. Därefter
övergår versen i uppmaning om att be Gud om hjälp i nödens stund
och en önskan om fi nnarnas seger över ryssen. Skribenten har använt
den godtagna formen och gjort en egen minnesvers som pekar utöver
minnesbokens och vänskapens sfär.
Och duvan sig svingar
och Ulla mig tvingar
att skriva nu en poesi
Om orden äro stora
och vi äro små.
Om Guds hjälp må vi
bedja alla ändå.
Må ryssar frösvina
och fi nnarna vinna
det önska vi alla också.
[stavningen original]
En annan vers är skriven 1945 och möjligen påverkad av kriget så
till vida att det är Sverige som framhävs, istället för det mera vanliga
odefi nierade fosterlandet.
När du blir stor,
glöm ej far och mor,
älska Sverge överalt,
gör som Gud befalt