Var trogen i allt - Doria

234
Vid livets slut går tiden snabbare, och när småningom vintern kommer
inträder också den eviga dvalan ur vilken man aldrig vaknar upp (om
inte på domedagen).
Må lycka och trefnad
Uppfylla ditt bröst
Från våren af din lefnad
Till dess senaste höst
(1850)
Att framhäva någonting genom att kontrastera det mot någonting
annat är ett vanligt stilistiskt drag i verserna. Livet framhävs genom sin
motsats döden (se Henriksson 2005) och på samma sätt kontrasteras
våren mot vintern eller hösten. I nedanstående exempel fi nns den vår
man uppmanas att njuta av, här i form av en varm majdag med blommor
och sol. Sedan kommer hösten, som med sina stormar ödelägger
vårens blommor, och så till sist den mörka kalla vintern, som inte släpper
fram solen från vårmetaforen. Det fi nns något av en carpe diem-,
fånga dagen-mentalitet här. Njut av det du har medan du har det, det
blir bara värre sedan.
Njut, så länge än din majdag varm!
Ingen blomma höstens stormil sparar,
ingen blid, förtrolig sol förklarar
vinterns långa, kulna natt.
(1880) 92
Året och de fyra årstiderna används som sagt ofta som metaforer
för människans liv, men sällan återfi nns alla fyra årstiderna i en och
samma vers. Vår kulturella kunskap säger oss dock att det fi nns fyra
årstider och de följer på varandra i en bestämd ordning, dessutom utan
att någon hoppas över. Därför syftar en vers som börjar med budskapet
att man skall glädja sig i livets vår underförstått fram emot en kommande
höst eller vinter, trots att dessa inte nämns. I fl era verser fi nns
dock två eller tre årstider explicit nämnda.
Det fi nns även verser där inga årstidsnamn nämns, utan istället
används årstidsspecifi ka företeelser. Dessa är metaforiskt starkt förknippade
med en speciell årstid och har samma metaforiska budskap
som årstiden ifråga. Istället för vår eller barndom kan en metaforisk
92 Johan Ludvig Runeberg (1804–1877): ”Ungdomen”.