Var trogen i allt - Doria

58
ellt hög och i många album fi nns det fl era inskrifter med samma handstil
men olika namn under. När en icke-skrivkunnig pojke fi ck boken i
sin hand kunde han nämligen delegera uppgiften till skolläraren eller
prästen (Randolph & McCord 1948: 182).
På liknande sätt har skett i de svenska och fi nlandssvenska minnesböckerna,
åtminstone en bit in på 1900-talet när minnesbokstraditionen
hade spritts till alla samhällsklasser. Gretel (f. 1931) berättade för mig
att hon själv hade skrivit i sömmerskans ställe och i en minnesbok fi nns
ett barns handstil i farmors och mormors inskrifter. Detta innebär inte
alltid att den tillfrågade inte kunnat skriva själv, hon kanske inte heller
ville, på grund av ovana och ängslan att skriva fel. Linnea (f. 1908)
berättar hur hennes söndagsskollärarinna bad att Linnea själv skulle
skriva:
Jag har en bild, som jag har fått av vår söndagsskollärarinna. Jag
minns så väldigt bra. Hon gav den här en gång till en jul, men hon
har inte själv skrivit versen. Den har jag skrivit. Hon bad att jag skulle
skriva, för hon skrev lite dåligt. Se, hon hade inte gått i skola.
Även manliga släktingar har skrivit i 1900-talsalbumen, men inte
alls i lika stor utsträckning. Många böcker fi nns som innehåller inskrifter
från mamma men saknar pappas. De manliga släktingarna var troligen
inte lika insatta i traditionen och förväntades inte heller delta i den
på samma sätt.
Jenny (f. 1975) har i sin minnesbok en vers från både mamma och
pappa, men det är mamma som har skrivit den. I Charlottas (f. 1976)
album har mamma skrivit men inte pappa. Hon hade inte bett pappa
men vet inte riktigt varför, förmodligen för att det inte alltid hörde till
att pappa skulle skriva i ens album.
Med detta vill jag absolut inte säga att pappor inte har skrivit i sina
döttrars album, det förekommer i allra högsta grad, men i mindre utsträckning
än att mammorna skriver. Samma sak gäller när pojkar har
haft album. I Görans (f. 1930) album skrev hans mamma den första inskriften.
Pappan har bara klistrat in sitt exlibris, om ens det. Göran tror
vid närmare eftertanke att det kanske var hans mammas sätt att lämna
ett bidrag från fadern (se även Henriksson under utgivning).
Flertalet informanter konstaterar på ett eller annat sätt att de manliga
skribenterna var svårbedda. Många gånger skrev de inte alls, vare
sig efter bön eller hot. Flera yngre informanter menar att pojkarna visste
att minnesböcker inte var någonting de förväntades förhålla sig positiva
till. Det var tjejigt och tramsigt och den pojke som skrev kunde
råka ut för sina kamraters hån (LUF M 20917, Ekrem 2002: 120ff). Jenny