Var trogen i allt - Doria

Röd gömmer lilla fogeln sig,
Och hviskar tyst: ”förgät ej mig”.
(1880)
Förgätmigejen har redan på 1800-talet tacksamt parodierats i olika
versvarianter och då får istället en tistel spela rollen av budbärare: ”Om
du ser en tistel på din stig, / betrakta fulingen och tänk på mig.”(1890–)
Budskapet är det samma om än mer humoristiskt. Ännu senare har
även olika djur kommit med i bilden, på stigen kan man möta grodor,
grisar och apor (se bild sid. 85). Dessa skall man nypa i örat eller rycka
i svansen och ibland fi nns budskapet om att minnas sin vän kvar, men
andra gånger har det försvunnit helt (se även af Klintberg 1982a: 70ff).
Möter du en apa på din stig
Dra den i svansen och hälsa från mig
(1910–1980)
På ett liknande sätt har nästa vers en helt allvarsam början med de
klassiska metaforerna med levnadsstigen, rosorna och uppmaningen
att inte glömma sin vän. Fortsättningen tar dock udden av början genom
sin parafrasering – även om den handlar om svårigheter som kan
möta en i livet.
Om du vandrar din stig ibland rosor,
så förgät mig ej.
Om du vandrar din stig ibland rofvor,
så förät dig ej.
(1900)
Näst efter förgätmigejerna kommer rosorna i popularitet. De har
förstås sina törnen, men framförallt sin prakt och sin doft. I glansbildsfl
oran övertrumfar rosorna till och med förgätmigejerna i antal och de
behåller sin framträdande plats fortfarande under 1980-talet (Ralf 1983:
55ff). Rosen som symbol är mycket dubbeltydig. Den är vacker och
doftar gott, men har törnen som sticks om man kommer för nära. Den
unga fl ickan skall vara som en ros, men inte för prålig; då är det bättre
med en förgätmigej eller blyg viol, och taggarna kan hålla ovälkomna
på avstånd. De hjälper henne att behålla sin oskuld och dygd. Rosen
är också en vedertagen symbol för jungfru Maria, vars ena dygd är en
skönhet lik rosens (Burman 1989: 104).
Alla levnadsstigar måste inte heller vara blomsterströdda eller kantade
med förgätmigejer. Motsatsen till den blommande levnadsvägen
211