fulltext - DiVA Portal

felkälla är att beteendet är självrapporterat vilket gör att hyckleri lättregistreras som dygd. Jag hyser inte den högaktning förkonventionell moral att en sådan studie lockar. Konklusionernatenderar att bli ett förespråkande av mer moral om det föreligger enhög lydnad vilket tyder på en önskvärd effekt. Om lydnaden är lågtenderar konklusionen att bli densamma; också nu behövs mer moral,men som korrigering.Mänskligt beteende är naturligtvis starkt påverkat av omgivningenstryck. Att man "bara lydde order" är ju en klassisk ursäkt för ettbeteende som haft, men senare förlorat offentligt stöd. Men avvikelseeller följsamhet är ett moraliskt val och ett följsamt efterlevande aven norm är ett stöd till den normen. På samma sätt kan en oppositionmot vissa normer motiveras såväl av ett personligt val som krävercivilkurage, men kan också vara en feg eller oreflekterad anpassningtill en konventionell kritik. Det förefaller mig rimligt att seinternaliserade normer som ett sådant svåranalyserat amalgam avpersonliga ideer, social anpassning och flera andra komponenter.Känslomässigt engagemang, intellektuell övertygelse, personligaexempel är alla förstärkningsfaktorer på samma sätt som tvivel ochoklarheter försvagar en norm. Syftet är inte att klargöra alla relationermellan olika komponenter utan att se på mer grova samband. Det ärju en fråga om hur man skall förhålla sig till andra, så uppfattningarom andras förväntningar är en del av den kontexten. För en socialstrategi är det rimligt att tro att andra följer samma regler, elleromvänt, man anpassar sina normer till sin uppfattning om andrasvärderingar. 'The false consensus effect' - är knappast ett fel, utan'similarity attribution' är en mer motiverad term på en hjälpregel sominte är så dålig. Problemen är ofta större med en 'dissimilarityattribution'. Den innebär ofta att man dömer sig själv och andrautifrån skilda evidens och det ger ett bräckligt underlag. Självupplever man en handling som upprörande, medan andra tycksuppfatta den som ordinär vilket ju tyder på skilda värderingar. Menom man själv också visar ett yttre lugn finns föga underlag för att troatt andra värderar så annorlunda - evidensen stöder snarare enlikabedömning. Försök har visat att människor är betydligt merkorrekta i sina skattningar när de tror att den egna uppfattningenöverensstämmer med majoritetens, än när de tror på en olikhetmellan den egna och den allmänna uppfattningen (Dawes 2001). Attse sig själv som ett 'sample of one' är därför inte i sig fel. JamesMarch varnar skämtsamt för alltför omfattande slutsatser utifrån 'aIV: 13