Det flexibla arbetets villkor – om ... - Lunds universitet

inkräktade på den privata sfären. Att kunna avgränsa och sätta gränser såväl i arbetetsom mellan arbete och privatliv, framstod både i enkäten och intervjuerna sombetydelsefullt. Ett sätt att hantera överlappning och otydliga gränser mellan arbete ochprivatliv var att låta konkreta åtaganden, såsom t ex dagistider eller fritidsaktiviteter,utgöra avgränsningar för arbete. Ett annat var att låta de yttre villkoren och ramarnaför arbetet styra. En av handläggarna beskrev hur han arbetade tills han blev klar mentog det lite lugnare när det var mindre arbete, dvs anpassade sig till och lät tidsramarnaför det aktuella uppdraget styra arbetsinsatsen. Det viktigaste verkade vara att bryta avoch göra någonting annat:Jag fungerar på så vis att till slut är det stopp, man klarar inte att vara skärpt helatiden. Man är helt enkelt tvungen att göra någonting annat under några timmar föratt stänga av så att hjärnan får bearbeta och man orkar dra det en vända till. Dåkan man försöka hitta något rutinarbete så att man inte behöver tänka, eller läsanågon rapport…Fast då måste man ju också tänka… Ibland när man har jobbatintensivt med någonting under några veckor så känner jag bara att nu under ett partimmar så klarar jag fan inte av att göra någonting. Och då går man ut och sätter sigoch dricker kaffe och skiter i allting. Ibland känns det som man måste få göra det.I intervjuerna fanns också uttryck för en mer abstrakt avgränsning som t ex handladeom förmågan att lägga ambitionsnivån på en rimlig nivå:Det är klart att det är svårt att sätta gränser, men jag tycker att jag är ganska bra påatt göra det. Allting har med ambitionsnivån att göra, det är det som är gränsentycker jag. Och att försöka se helheten, för det är också något som har med gränseratt göra. Kan man inte se helheten finns risken att man gräver ner sig i detaljer sominte har något syfte överhuvudtaget för helheten. Det är klart att man ska göra bådadelar, men ibland kanske man inte ska gräva ner sig i detaljer.Alla handläggare var ense om att det var de själva som i hög grad ansvarade för sittarbete, inte bara när det gällde aspekter kopplade till själva utförandet utan också vadgällde att avgränsa arbetet. Återkommande i beskrivningarna av det egna ansvaret iarbetet var att de själva måste ta egna initiativ, såväl vad gällde att lösa konkretaarbetsuppgifter som att planera för eget lärande och utveckling. ”Mycket av vårt arbetehandlar om initiativ, skapa initiativ gentemot andra, ta tag i saker, prioritera” sade t exen av handläggarna:Det är upp till en själv att avgränsa. Men ju mer sådana här checklistor och sådantde lägger på en desto mindre egna initiativ, och ju tråkigare blir jobbet. Det här attknyta nätverk och tussa ihop folk det tar ju väldigt med tid, men samtidigt… manmåste jobba för att det ska hända något. Men ska man följa precis alla instruktionerdå sitter man där på sitt rum och så skriver man. Det är ju lite upp till vad manorkar.69