(Trolldrycken, Djävulselixiret, Djävulens elixir ... - gendep@nm.ru

Djäfwul+elixiret. Kapu$inermunken Medardu+ ’ e}erlämnade papper utgifna af E.T.A. Ho{mann.
spöken, ka#ade @g ti\ marken, oc en tusen#ämmig trö#lö+
jämmer #eg upp genom rymden: „O, Herre, Herre,
är wår syndaskuld så omätlig aµ du ger [enden makt aµ
göra om intet wårt blod+ skuldo{er?“ Starkare, #arkare
som hafwet+ brusande wågor swä\de deµa klagoskri!
Tanken wi\e gå under i denna trö#lösa klagoton, då ry%
te+ jag som af en elektrisk #öt upp ur drömmen. Klo#ret+
tornklo%a ªog tolf, eµ bländande lju+ fö\ genom
kyrkfön#erna in i min $e\. „De döda upp#å ur @na grafwar
oc hå\a gud+tjän#.“ Så talade något inom mig,
oc jag började bedja. Då hörde jag eµ sakta kna%ande.
Jag trodde aµ någon munk wi\e in ti\ mig, men ti\
min fasa hörde jag snart min spöklike dubbelgångare+
fniµer oc skraµ, oc gä%ande oc hånande ropade det:
„Li\e bror … li\e bror … nu är jag åter igen ho+ dig
… såret blöder … rödt … rödt … Kom med mig, li\e
bror Medardu+, kom med mig!“ Jag wi\e springa upp
från miµ läger, men fasan hade bredt öfwer mig eµ i+tä%e,
oc hwarje försök ti\ rörelse blef ti\ en inwärte+
kramp, som skar i mina muskler. Enda# tanken lefde
qwar oc blef ti\ en innerlig bön om räddning från de
mörka makter, som omhwärfde mig ur helwetet+ öppna
port. I deµa ögonbli% genombröt a}onrodnaden+ purpurskimmer
den dy#ra, färglösa dimman, oc i deµa sken
synte+ en hög ge#alt. — Det war Kri#u+, ur a\a han+
sår pärlade blod+droppar, oc jorden [% ti\baka @µ röda,
oc människorna+ klagan blef en jubelhymn, ty det
röda war Herren+ nåd, som uppgåµ öfwer dem. Enda#
Medardu+' blod ]öt färglö# ur såret, oc han bad innerligt:
„Ska\ då i hela wida wärlden jag ensam wara
pri+gifwen åt den ewiga fördömelsen+ qwal?“ Då rörde
det @g i busksnåret — en ro+, färgad af himmelskt glöd,
ly}e @µ hufwud oc såg på Medardu+ med en ängel+
blida leende, en söt do} omªöt honom, oc do}en war
ljuset af wåren+ underbart rena eter. „Elden har i%e seg-
273