(Trolldrycken, Djävulselixiret, Djävulens elixir ... - gendep@nm.ru

Djäfwul+elixiret. Kapu$inermunken Medardu+ ’ e}erlämnade papper utgifna af E.T.A. Ho{mann.
mina tusen synder — Hermogene+ — mordet af Aurelia
— a\t — a\t blef ti\ en enda fasan+fu\ tanke, som likt
eµ spetsigt, glödande järn borrade @g in i min hjärna.
Miµ brö# — mina ådror oc muskel[brer sönderªeto+ af
de wåldsamma#e marterande qwal! Ingen död, som
kunde lindra dem! Jag ka#ade mig ned oc sönderªet i
rasande förtwi]an min klädnad, jag tjöt i trö#lö+ jämmer,
så aµ det gaf eko rundt om i kyrkan: „Jag är fördömd,
jag är fördömd! Ingen trö#, ingen nåd [nne+
mera för mig, hwarken härnere e\er därofwan. För helwetet,
helwetet, den ewiga fördömelsen, är jag skändlige
syndare be#ämd!“ Man ly}e upp mig, munkarne woro i
kape\et, oc framför mig #od priorn, en högwäxt, ärewördig
gubbe. Han såg på mig med eµ obeskri]igt,
mildt a\war, han faµade mina händer oc det war som
om eµ helgon, uppfy\dt af himmelskt medlidande, fa#hö\e
den förlorade öfwer den eldpöl, hwari han war nära
aµ #örta. „Du är sjuk, min broder“, sade priorn. „Wi
wilja föra dig ti\ klo#ret, där du åter kan hämta dig.“
Jag kyßte han+ händer oc klädnad, jag kunde i%e tala,
utan enda# djupa, ånge#fu\a su%ar förrådde den fruktan+wärda
sönderªitenheten i min själ. Man förde mig
ti\ refektoriet, munkarne a]äg+nade @g på en wink af
priorn, oc jag blef ensam med honom. „Min broder“,
började han, „du syne+ wara tyngd af en swår syndabörda,
ty enda# den me# djupa oc trö#lösa ånger öfwer en
begången ogärning kan bete @g som du. Do%, #or är
Herren+ långmodighet, #ark oc kra}ig är helgonen+
förbön, faµa förtroende — du bör bikta för mig oc om
du gör bot, ska\ kyrkan+ trö# komma dig ti\ del!“ Då
förekom det mig som om priorn warit den gamle pilgrimen
från »den heliga linden« oc han det enda wäsen
i hela wida wärlden, för hwilken jag kunde uppenbara
hela min af synd oc broµ uppfy\da lefnad. Ännu war
jag i%e mäktig eµ enda ord, men ka#ade mig ned i #o}et
226