(Trolldrycken, Djävulselixiret, Djävulens elixir ... - gendep@nm.ru

Djäfwul+elixiret. Kapu$inermunken Medardu+ ’ e}erlämnade papper utgifna af E.T.A. Ho{mann.
mensamt med jordisk lu#, utan tronar högt ofwan #järnorna.
Men det ly%ade+ den li#ige wedersakaren aµ fördölja
den djupa betydelsen af wår kärlek, ja, aµ förleda
oß så, aµ wi enda# på jordiskt säµ kunde tyda det himmelska.
A%, war det i%e jag, som i bikt#olen för dig ti\-
#od min kärlek oc i #ä\et för aµ ho+ dig upptända
tanken på den ewiga kärleken, kom begäret+ helwetiska
glöd aµ upplåga inom dig, en glöd, som du, när den hotade
förtära dig, tänkte ªä%a genom broµ? Faµa mod,
Medardu+! Den wansinnige dåre, som den ondskefu\e
[enden lo%at aµ tro aµ han war du oc må#e fu\borda,
hwad du begynt, war det himmelen+ werktyg, hwarigenom
deß rådªut hann @n fu\ändning. Faµa mod, Medardu+
— snart, snart … “ Aurelia, som talat det @#a
med ªutna ögon oc tydlig möda, fö\ i wanmakt, do%
döden kunde ännu i%e få makt med henne. „Har hon biktat
för er, högwördige herre, har hon biktat för er?“ frågade
nunnorna ny[ket. „Ingalunda“, swarade jag, „i%e
jag utan hon har uppfy\t min själ med himmelsk trö#.“
— „Wäl för dig, Medardu+, snart är din pröfning#id ti\
ända — oc då, ly%lig jag!“ Det war målaren, som uttalade
deûa ord. Jag gi% fram ti\ honom: „Så öfwergif
mig ej, underbare man!“ Jag för#år själf i%e hur det
kom @g aµ jag, då jag wi\e tala widare, liksom bedöfwade+,
jag råkade i eµ ti\#ånd midt eme\an dröm oc
waka, hwarur högljudda rop oc skrik wä%te mig. Jag
såg i%e längre målaren. Bönder, borgare, soldater hade
trängt in i kyrkan oc fordrade enträget aµ det sku\e
ti\åta+ dem aµ genomsöka hela klo#ret för aµ få tag i
Aurelia+ mördare, som ju ännu må#e wara i klo#ret.
Abbediûan, som med fog fruktade för oordningar, wägrade
deµa, men oaktadt @µ anseende förmådde hon ej aµ
lugna de upphetsade @nnena. Man förebrådde henne aµ
hon af småaktig fruktan gömde mördaren, emedan han
war munk, oc under hä}igt larm ty%te+ folket ru#a @g
301