(Trolldrycken, Djävulselixiret, Djävulens elixir ... - gendep@nm.ru

Djäfwul+elixiret. Kapu$inermunken Medardu+ ’ e}erlämnade papper utgifna af E.T.A. Ho{mann.
text långt efter det, att den har lagts ut på Världsväven. Vi kan heller inte lova, att
s-skrivningen är fullkomligt rätt överallt i denna text än.
Genom att s ibland dubbeltecknas uppstår ytterligare några lägen, när man behöver
välja rätt s. Dubbeltecknade ss kan i frakturstil skrivas û, ß, eller +s (däremot aldrig
»++«). I svenskt frakturtryck var bruket i vissa fall vacklande för dubbelteckningen.
Vi har sett olika sätt att lösa detta i svenska tryck från adertonhundratalet.
Bruk av ligaturer för dubbelteckning av s reglerades i tyskan först i början av nittonhundratalet,
när frakturstilen redan hade kommit ur bruk i svensk vardagstypografi,
och i svenskan har detta veterligen aldrig fastlagts i regler. I tyskt frakturtryck
använder man de två första ligaturerna (û och ß) i uppräkningen ovan men i
svenskt frakturtryck vanligen de två senare skrivsätten (ß och +s), varav den sista
inte är någon ligatur. Man kan vidare träffa på s+ i stället för ß, kanske när ß har
saknats i tillräckligt antal i sätteriet (vi har t.ex. sett detta i »Församlingsskolans
läsebok«, Rock Island 1890).
I denna avskrift av »Djäfvulselixiret« använder vi alla tre sätten att dubbelteckna s
på ett vis, som vi inte skall redogöra för i detalj just nu. Utan att uttömma ämnet
kan vi dock säga, att man i allmänhet använder dem följande vis. Ligaturen ß (ß)
motsvarar ss i ordslut såsom i ordet wiß (viss) och ss i stavelseslut inuti ord såsom i
ordet wißte (visste). Ligaturen û står för ss mellan vokaler inuti ord, där ingendera
s:et egentligen är ett slut-s, såsom i ordet wiûa (vissa). Om man avstavar ordet
wiûa vid radslut, måste man då lösa upp ligaturen û och ersätta den med två s. Av
dessa två s måste då det första bli ett slut-s (+), och det andra, vilket står först på
nästa rad, måste bli ett begynnelse-s (s). Tillsammans får vi således tecknen +s såsom
frakturstilens motsvarighet till antikvastilens dubbelteckning ss, liksom i exemplet
med efternamnet Ander+son (Andersson) ovan, trots att det första s före avstavningen
icke egentligen var något slut-s men blev ett slut-+ först efter avstavning.
I svenskt frakturtryck ifrån adertonhundratalet är detta sätt att dubbelteckna s
med +s vanligare än û, även när ordet inte behöver avstavas. Det innebär, att man
då behandlar det första s som sista tecken i en stavelse. Vi har valt att i denna text
först och främst använda ligaturen û i sådana fall och ibland upplösa den i +s, men
enbart när ordet behöver radslutsavstavas. Detta medför självfallet en del merarbete
med avstavningen men dock en behagligare skriftbild. Exempel på detta: ordet
deûa (dessa) avstavas i denna avskrift av »Djäfvulselixiret« de+-sa (des-sa).
Fördelningen mellan långa s och runda + synes för övrigt i svenskt tryck ha varit
vacklande, så att somliga böcker har långt s i ord, där andra böcker har runt +. På
den tiden var stavningen överhuvud inte lika enhetlig som nu, och det är också
mindre självklart i svenskan än i tyskan, när man skall ha långa s eller runda +. Det
skulle kunna bero på ett samband i tyskan emellan uttal av s-ljudet och s-skrivning,
eftersom tyskan till skillnad ifrån svenskan i uttalet har både tonande och tonlöst s.
Några ord i denna text, vilka har vållat huvudbry och ändrats några gånger, är t.ex.
plötslig, brottslig, neslig, barnslig, fängsla, känsla och rädsla. Svårigheten med sskrivningen
är här också förknippat med en svårighet med radslutsavstavningen.
Om man avstavar efter den enkla regeln med ett konsonanttecken till nästa rad, sy-
3