Untitled - Septentrionalia

LXXVI INLEDNING
sa ar sannolikheten för att det matematiskt riktiga
också varit det ursprungliga, mycket stor.
Vore man nu säker på, att den ursprunglige författaren
aldrig gjort räknefel, så vore ju saken enkel.
Man hade blott att göra om de i texten utvecklade
eller förutsatta räkningerna och sätta in det matematiskt
riktiga. Så vore frågan löst. I verkligheten
ter sig nog problemet åtskilligt mera invecklat. Till
en början kunna vi dock fastslå, att den fasta punkt,
som en omräkning av bokens kalkyler ger, alltid
bör vinnas och användas. För det närmare tillvägagåendet
skola vi söka redogöra genom ett
par exempel.
Felaktigt förekommer s. 48 skriftens största tal, det
beräknade antalet timmar under de tolv påskcykler, som
världen ansågs skola komma att stå. Nu finnes intet tecken,
som tyder på att den talvise författaren till Rim
I känt de arabiska siffrorna och den "positionsaritmetik",
som dessa möjliggöra, "algorisnlus". Multiplikationen
24 X 12 X 532 X 365,25 är under sådana förhållanden
en verkligt svår uppgift, och ett fel i den
ursprungliga skriften är långt ifrån osannolikt. Då
nu därtill det felande talet 12,100. icke synes kunna
ha skrivits på .sådant sätt, att något av de allra vanligasta
avskrivarfelen förefaller alt ligga nära, så torde
man böra antaga, att arketypen haft ett fel, som
reflekteras av alla avskrifterna. Annorlunda ter det
sig, då alla handskrifterna ha produkten 7 X 19 =
134 i stället för 133 (s. 478). En sådan multiplikation,
som här kommer i fråga, är ju ett problem,
som löses i huvudet av varje torggumma. och det
vore högst underligt, om vår talvise författare verkligen
skulle ha gjort en så grov bock. Möjligheten,
att han skrivit fel, ehuru han tänkt rätt, är ju icke
belt utesluten, men det anförda förhållandet kan
nog anföras som ett sannolikhetsskäl för att urskriften
tidigt blivit delvis felaktigt avskriven och att