DEL I På tröskeln in… - Doria

FÖRORD
Varje resa har sin ändstation. Denna forskningsresa – nu i det närmaste slut – har varit ett flera år
långt sökande. En resa som har märkt tillvaron på ett alldeles speciellt sätt. Det är nu verkligen
självupplevt hur rummet i det yttre kan krympa, men i det inre växa och stundvis nästan spränga
väggarna. Jag känner därför stor tacksamhet gentemot de människor som varit mitt
rumsskapande resesällskap.
Ett särskilt högstämt rum, där olika uppslag och tankar i denna avhandling har gnuggats
och vridits, är institutionen för vårdvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa och den samling av
medmänniskor som i olika skeden funnits under dess tak. Alla kan inte nämnas, likväl har allas
insats varit betydelsefull för helheten och därför värd ett gemensamt tack. Några vill jag dock
särskilt nämna: Ett innerligt tack till mina två handledare, prof. Unni Å. Lindström och docent
Lisbet Lindholm som väglett mig ända från lösa associationer, genom idéer och tankar till en
färdig produkt. Ni har i alla sammanhang funnits tillgängliga med ert kloka och tålmodiga sätt att
förstå det jag inte förmått att förstå själv och synliggöra det, när stunden varit mogen. Tack till
prof. Katie Eriksson som beredde vägen genom att möjliggöra forskarstudierna vid institutionen
och som har den unika förmågan att få den sökande att höja blicken, samt till HvD Anne Kasén
och HvD Kerstin Sivonen vars hjälp med begreppsanalysen var av stor betydelse. Ett varmt tack
också till kamraterna i forskarutbildningen. Det har varit en sällsynt gåva att få dela
hängivenheten och intressegemenskapen med er. Tack för er spiritualitet och humor.
HvD Dahly Matilainen och HvD Lena Wiklund var mina två inofficiella förgranskare. Era
konstruktiva och tankeväckande förslag till förbättringar vid slutseminariet gjorde det
inspirerande att ta itu med det sista skedet. Ett stort tack för det. Till prof. Kari Martinsen vid
universitetet i Bergen och docent Irma Kiikkala vid Kuopio universitet vill jag rikta ett ödmjukt
tack för den grundliga förgranskningen av avhandlingen. Er intellektuella skärpa kom väl till
pass på slutmetrarna. Kari, du visade på ett tidigt stadium intresse för min forskning. Mitt varma
tack för all inspiration under tiden, som arbetet pågått.
Tack till min tidigare arbetsgivare Institutionen för Vård- och Folkhälsovetenskap, i första
hand vicerektor Gunnel Kristiansson vid Mälardalens Högskola i Sverige, för den ekonomiskt
trygga tillvaron som en anställning som doktorand har möjliggjort. Tack vare den fick jag en
möjlighet att förverkliga en livsdröm. Ett varmt tack till Johanniterorden i Sverige för
ekonomiskt stöd och till universitetsrektor Gustav Björkstrand vid Åbo Akademi för ett
stipendium för doktorsstudiernas slutskede. Tack vare dessa har avhandlingsarbetet kunnat
fullföljas planenligt.
Tack till arbetskamraterna i specialistutbildningen, särskilt min närmaste kollega och vän,
doktorand Åse Wigerblad som deltagit i alla glädjeämnen och vedermödor under arbetets gång.
Tack för alla goda stunder tillsammans med dig, Åse. Ett gemensamt tack till alla oförglömliga
studerande under årens lopp som har varit en stor inspirationskälla. Tack för givande samtal och
diskussioner som ni har berikat mina tankar med. Tack också till institutionssekreterare Ann-
Kristin Aava för många glada skratt under åren. Tack till högskolebibliotekets personal, framför
allt Peter Hedberg och Ann-Mari Pettersson, som med stort tålamod hjälpt till att få fram den
litteratur och de artiklar jag behövt. Ett särskilt tack till doktorand Thomas Porathe för hjälp med
avhandlingens 3D-grafik. Det har varit en glädje att få lära känna dig.
En forskartillvaro är en märklig till-varo. I långa perioder finns man förvisso till men utan
att vara särskilt närvarande utåt. Att forska är att vidga sin verklighet. Att forska på rummet är att
vidga sin verklighet i dubbel bemärkelse, inte minst genom att göra sin vänkrets större i livet.
Mina vänner i Norden: det är en stor glädje att ni finns, och att ni alltjämt finns kvar där som jag,